Strax före klockan 8 en kall januarimorgon 2007 kliver en ung man klädd i jeans, tröja och en basebollkeps in på en tunnelbanestation i centrala Washington DC. Han plockar upp en violin ur ett fodral, lägger fodralet på marken framför sig med några mynt i och under de nästkommande 43 minuterna spelar han sex klassiska stycken. Under denna tid passerar 1 097 personer. Tjugosju av dem lägger en slant, oftast i farten. Endast sju personer stannar upp och lyssnar i minst en minut, däribland en treårig svart pojke som med våld får dras därifrån av sin mamma. Totala intäkten blir 32 dollar och 17 cent.
Detta skulle kunnat vara en vanlig medioker gatumusikant, men det var det inte. Musikern var Joshua Bell, en av USA:s mest berömda violinister som några dagar tidigare hade spelat för fulla hus i Bostons Symphony Hall, där de billigaste biljetterna gått för 100 $.
Inledningsstycket i tunnelbanan var “Chaconne” ur Johann Sebastian Bachs Partita No. 2 i D moll, ett av musikhistoriens mest svårspelade stycken och den framfördes på en stradivariusviolin värd närmare 30 miljoner kronor.
Tips: Vi är så vana att se på saker ur ett visst perspektiv att vi bara ser det vi tror vi ser och då lurar vi oss själva. Om vi tror oss se ännu en gatumusikant så kopplar vi bort våra sinnen och hör musiken utan att lyssna.
Genom att ibland ta ett steg tillbaka och byta perspektiv så kan vi se nya möjligheter som annars skulle varit fördolda. Olika optiska illusioner bygger på denna programmering av vår hjärna. Först när vi betraktar något från en annan vinkel och från en annan utgångspunkt kan vi se de dolda sanningarna i bilden.
Läs hela historien om Joshua Bell
Creativity boost 
One thought on “Vi ser bara vad vi förväntar oss att se”