Leva och låta leva – eller den ädla konsten att ge och ta emot råd

Unsolicited advice

Det verkar som om ett av de mer populära “nyorden” i den svenska debatten är mansplaining, ett begrepp definierat av Wikipedia som ”att förklara något för någon, oftast en man till kvinna, på ett sätt som uppfattas som nedlåtande eller ringaktande”.

Även om begreppet huvudsakligen används i en feministisk kontext beskrivande en manlig härskarteknik, tror jag att fenomenet (men i ett mindre nedtryckande format) är mer universellt och inte könsspecifikt.

Som en del av den mänskliga kreativa kraften betraktar vi (både män och kvinnor) situationer med sikte på förbättring. Utan denna förmåga skulle vi förmodligen fortfarande leva som jägare och samlare på savannen.

Som de sociala varelser vi är vill vi också dela med oss av våra iakttagelser och åsikter till vår omgivning. När vi ser någon göra något på ett sätt som vi tycker är felaktigt, eller i alla fall inte det mest effektiva, ger vi därför gärna goda råd, ibland ignorerande det faktum att personen i fråga kan vara både skickligare och mer erfaren än vad vi själva är, samt att det finns många vägar som leder till samma mål.

Att ge råd är nödvändigt när vi uppfostrar våra barn. Medan det lilla barnet (åtminstone ibland) kan acceptera vad vi säger, blir situationen annorlunda då barnet växer upp till en rebellisk tonåring. Att hitta sina egna vägar och göra sina egna misstag är en nödvändig del av att växa upp. Den kloka föräldern väljer därför sina strider och försöker istället skapa en trygg omgivning i vilken deras unga kan testa sina egna vingar.

Önskan att gå sin egen väg genom hela livet är särskilt stark bland höggradigt kreativa individer, men vi bär alla denna längtan inom oss. De flesta av oss vill därför helst göra saker på vårt eget sätt och bara ta emot andras råd när vi själva ber om dem. Jag tror att detta gäller lika för både män och kvinnor. Men däremot tror jag att det finns (och ursäkta att jag nu generaliserar) en viktig könsskillnad i hur vi hanterar råd.

En man arbetar ofta ensam i det tysta tills han fastnar. Och när han så småningom berättar för andra om sitt problem så gör han det med en, ibland outtalad, önskan att få den andra människans syn på hur man skulle kunna hitta en lösning.

När å andra sidan en kvinna berättar om ett problem så söker hon kanske råd, men om hon inte specifikt frågat efter det, så kan hon lika gärna bara vilja att någon lyssnar och bekräftar hennes känslor. Detta ger självförtroende och efteråt återgår hon till problemet och löser det på egen hand.

Om den andra personen (i detta fall ofta en man) då istället för att lyssna tolkar situationen som ett rop på hjälp och börjar ge råd, kan han bli anklagad för att ”inte lyssna” och ”alltid vilja fixa saker”. I slutändan kan båda personerna känna sig sårade. Denna könsskillnad kan eventuellt också spela en roll i mansplaining-fenomenet.

Jag tror att de flesta av oss (män såväl som kvinnor) i våra inre fortfarande bär med oss den upproriska tonåringen som vill göra saker på sitt eget sätt. Detta hjälper oss att leva, växa, lära och utvecklas.

Att få oönskade ”goda” råd är därför inte något vi vanligtvis uppskattar, såvida vi inte är i en situation då vi verkligen fastnat i ett problem. En normal reaktion på det oönskade rådet kan då istället vara att göra det rakt motsatta, trots att vi innerst inne inser att det är en barnslig reaktion.

I våra sätt att handskas med råd (att ge eller att ta emot) behöver vi därför vara känsligare och nu ska jag därför ge mitt eget (kanske oönskade) råd i frågan.

När vi ser utrymme för förbättringar i hur en annan person hanterar något, bör vi undvika att oombedda ge råd. I stället kan vi möjligen erbjuda råd. Genom att helt enkelt säga “Jag ser att du håller på med något spännande. Om du vill bolla idéer med mig så är jag här” och därefter vara tyst. Detta ger den andra personen ett alternativ och öppnar dörren för en dialog på den andres villkor.

Presenterat på detta sätt skulle de flesta personer utnyttja möjligheten att diskutera om problemet verkligen är utmanande. Om situationen däremot är under kontroll blir inte någons känslor lidande.

När du får ett oombett råd från någon annan, kan du istället för att ta åt dig och känna dig nedtryckt ta till en ”Zen-strategi” och helt enkelt och ärligt säga ”Tack så mycket för ditt råd. Jag värdesätter det och jag kommer att noggrant överväga vad du sagt”. Detta kommer sannolikt att avsluta konversationen och du förblir fri och obunden att hantera situationen helt efter eget huvud vare sig du väljer att följa rådet eller inte.

Den andra personen känner sig också respekterad och tappar i slutändan inte ansiktet om du väljer att ignorera vad som sagts. Om du istället skulle börja argumentera eller betacka dig för andras råd, så kan ni båda lätt hamna i motsatta defensiva positioner med risk för ett onödigt gräl.

I det verkliga livet är allt detta lättare sagt än gjort, och gång efter gång befinner vi oss i situationer där tungan är snabbare än tanken. Men att vara medveten om vad som händer är ett viktigt steg mot att förbättra samspelet med sin omgivning.

Till slut, och med risk att (igen) vara ute på tunn is, så kan jag inte motstå frestelsen att dela den väldigt talande videon It’s not about the nail”.

united-kingdom-flag-1- This blog post in English

Author: Karl Ekdahl

International public health leader and creativity blogger.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s