Vad är det som gör att vi människor har en förmåga att associera och skapa helt nya tankemönster mycket effektivare än den mest kraftfulla superdator? Moderna neurovetenskapliga landvinningar kring hur vår hjärna lagrar och hanterar minnen kastar nytt ljus över denna gåta.
Datorers minnen är som bankfack …
Men låt oss börja med att titta på hur datorerna fungerar. Varje informationsbit i minnet på den traditionella datorn är uppbyggt av ettor och nollor. Dessa lagras i ett mönster som förblir konstant över den lagrade tiden, såvida den inte blir överskriven eller ändrad av datorns mjukvara.
Varje sekvens av ettor och nollor är också reserverad för en enda informationsbit och den lagrade informationen varken påverkar eller blir påverkad av annan information som är lagrad bredvid. Informationen är lagrad på en specifik plats som nås via datorns adressregister och informationen som är lagrad bredvid kan vara helt orelaterad.
Det fungerar lite grand som värdefacken i ett bankvalv. Varje fack har sin egen ägare och sin egen nyckel som kan öppna facket (men bar just det facket), helt oavsett vad som finns i facket bredvid
Denna konstruktion är säker och ändamålsenlig men gör också att datorn i grunden är dum utan förmåga till kreativt nyskapande.
… medan hjärnan mer fungerar som en minestronesoppa
Minnet i den mänskliga hjärnan är helt annorlunda uppbyggt. Minnesinformationen som är lagrad i hjärnan är inte statisk utan förändras hela tiden. Den modifieras, byggs om eller försvinner vilket gör den mindre säker och stabil, men å andra sidan möjliggör detta nya kreativa tankar och idéer.
Hur är då detta möjligt? För att förstå detta måste vi betrakta tre olika aspekter av hur våra minnen organiseras.
För det första kan varje enskild minnesnervcell aktiveras av ett intervall av kvaliteter, s.k. mikroattribut, t.ex. nyanser av färgen gult. En viss nervcell reagerar starkast på en mycket specifik våglängd av gult, men reagerar också, men inte lika starkt på andra snarlika gula nyanser. Den intilliggande nervcellen reagerar också på ett intervall av gult men har sin preferens för en aning annorlunda nyans.
Konsekvensen är att varje specifikt minne kodas i många olika nervceller, men också att varje nervcell kodar för många olika men snarlika minnen. När vi plockar fram ett minne så aktiverar vi därför en hel nervcellsgrupp, men signalstyrkan skiljer sig nervcellerna emellan från mycket starkt till mycket svagt.
Den andra aspekten av minnesfunktionen är att minnesgrupperna är distribuerade över hjärnbarken så att besläktade eller snarlika mikroattribut lagras i sidan om varandra och adresseras efter sitt innehåll.
När vi t.ex. lagrar minnet av en windsurfingbräda så kan de olika nervgrupperna som kodar för det trekantiga blå seglet hamna tätt intill de nervgrupper som kodar för den platta vita brädan, som ligger intill gruppen som kodar för vatten.
Allt vi minns är alltså associerat till något annat. När vi nästa gång ska lagra minnet av en simmande fisk så kanske dessa nya nervgrupper hamnar sidan om den tidigare vattengruppen. Vi är naturligtvis inte medvetna om dessa kopplingar mellan vitt, trekantigt, vatten och fisk, eller några av de hundratal miljoner andra kopplingarna mellan olika mikroattribut och i vårt medvetna tänkande skulle vi antagligen inte kunnat göra kopplingarna.
De olika nervgrupperna har en tendens att överlappa varandra vilket innebär att en del av de nervceller som har sin preferens för vatten kan svagt aktiveras av formen trekantig (från seglet). Denna konstruktion av vårt minne gör att det finns otaliga olika vägar att plocka fram vart och ett av alla de olika intryck som lagrats i våra minnen.
Den tredje viktiga aspekten är att minnet hela tiden byggs om. Varje gång vi plockar fram ett minne så konstruerar vi om det utifrån senare erfarenheter, pågående aktivitet och den sinnesstämning vi råkar befinna oss i, så att det bättre passar in i vår kontext. Minnet lagras sedan om i en delvis annorlunda ny version.
Detta fönster mellan återkallande och konsolidering av ett visst minne är känsligt och inte minst samtal med andra kan kraftigt påverka vad vi minns. Om du sett en grön boll och någon frågar dig om bollen du sett var röd, så kommer också färgen röd att adderas till minnet och du kan förledas att tro att du faktiskt sett en röd boll.
Dessa ”nya” minnen kan upplevs mycket intensivt och vi kan ha mycket klara och övertygande minnesbilder av något som aldrig hänt. Om vi verkligen vill vara säkra på att minnas något på ett korrekt sätt måste vi därför dokumentera det på något objektivt och oföränderligt sätt, t.ex. i skrift, foton, film, eller ljudinspelningar.
Om datorns minne kan liknas vid ett antal låsta bankfack så är den mänskliga hjärnans minneslagring alltså mer som en kokande minestronesoppa där de olika bitarna av kött, grönsaker och pasta hela tiden virvlar runt och studsar mot varandra i det kokande vattnet. Ingenting är konstant och allt hänger på något sätt samman.
Kopplingar mellan synbart orelaterade minnen
Det sammanlagda resultatet av dessa tre aspekter på vår minnesfunktion är att relaterade informationsbitar inte bara kan förstärka varandra utan också interagera med varandra och med närliggande omkonstruerad information på ett utomordentligt effektivt och kreativt sätt.
Den nya informationen som hela tiden uppstår i gränslandet mellan olika mikroattribut är alltså inte slumpmässig och nonsensartad utan kopplingarna är relevanta även om de inte är direkt uppenbara.
När vi sedan aktiverar våra minnesgrupper i sökandet efter den kreativa idén så får vi varje gång vi plockar upp ett minne automatiskt på köpet en massa koncept som är relaterade, men på ett helt nytt sätt och därmed potentiella bärare av nya insikter.
Detta är grunden för vår fantastiska associationsförmåga som möjliggör att en tankebana plötsligt kan byta spår och att helt olika tankar kan studsa mot varandra, blandas och omformas till något nytt.
Vi tänker med hela kroppen
Förmågan att associera gör att varje gång vi utsätts för olika stimuli så sätts det igång en hel kedja inte bara av tankar utan även av kroppsliga reaktioner. Om vi tänker på sex så reagerar kroppen med sexuell upphetsning, om vi tänker på en råtta så reser sig håren på kroppen och om vi hör ordet spya, så känner vi en lätt äckelkänsla i magen. Vi tänker alltså inte endast med vår hjärna utan med hela vår kropp.
Idéerna flödar
Att associera är inte en helt spontan kreativ process där idéerna av sig själva kommer upp till ytan, utan mer ett aktivt sökande efter associationer på ett halvspontant sätt med element både från den spontana och medvetna vägen av idégenereringen.
Personer med ett ständigt flöde av nya idéer eller förmåga att leka ordlekar och spontant se nya sammanhang har starkt aktiverade associationsområden, och har därtill förmågan att få impulser från dessa att flöda upp till medvetandet genom nertonade filtermekanismer. Men även för dem som normalt har svårare att sätta på idékranen så finns det möjligheter att medvetet tona ner filtren när det behövs med hjälp av olika tekniker.
”Den mänskliga hjärnan hade en stor minneslagring. Den gjorde oss nyfikna och väldigt kreativa. Det var dessa egenskaper som gav oss en fördel – nyfikenhet, kreativitet och minne. Och den hjärnan gjorde något mycket speciellt. Den uppfann en idé som kallas ’framtiden’.”
– David Suzuki
Källa: Gabora L, Ranjan A (2013). How insight emerges in a distributed, content-adressable memory. I: Vartanian, Bristol AS, Kaufman JC (Red) (2013). Neuroscience of crcreativity. Cambridge, Ma: MIT Press.
Creativity boost 
2 thoughts on “Bankfack eller minestronesoppa: modern neurovetenskap sprider ljus kring vår fantastiska associationsförmåga”