“Om ett träd faller i en skog och ingen finns där som lyssnar hörs det då något ljud?” Detta är en känd filosofisk fråga som många funderat på.
Rent fysiskt så uppstår ett ljud när en vågrörelse fortplantas genom ett medium (i detta fall luften) för att sedan nå ett hörselorgan hos en biologisk varelse och hos denna uppfattas som ljud. Allting som upplevs sker därför inom den individ som upplever det, vilket jag skrivit om i ett tidigare blogginlägg.
Ett sätt att då betrakta det fallande trädet i skogen är att om ingen (eller inget) finns där som kan observera händelsen, så finns det heller inget säkert sätt att säga om händelsen ägt rum eller inte. Händelsen blir då identiskt med en händelse som aldrig ägt rum.
Ett liknande tankedilemma finns inom kvantmekaniken, såsom den formulerats av Niels Bohr och Werner Heissenberg redan på 1920-talet. De fann att en subatomär elementarpartikel både kan beskrivas som en partikel och en vågrörelse, och paradoxalt nog befinna sig i båda dessa tillstånd samtidigt.
Det är bara om man observerar systemet som sannolikheten reduceras till en av dessa två möjligheter omedelbart efter mätningen. Verkligheten blir alltså beroende av om den observeras eller inte. Den här paradoxen har illustrerats av fysikern Erwin Schrödinger i det klassiska tankeexperimentet Schrödingers katt. I tankeexperimentet kan en katt instängd i en låda vara både död och levande samtidigt.
I det här fallet skulle döden ske genom att ett atomiskt sönderfall i ett radioaktivt material i lådan (som enligt kvantmekaniken samtidigt både kan ha skett och inte skett) registreras av en Geigermätare och ett utslag resulterar i att en giftgas släpps ut i lådan och omedelbart dödar katten. Det är då bara om man öppnar lådan och tittar efter som de båda utfallen reduceras till ett enda – en död katt eller en levande katt.
Både den kvantmekaniska paradoxen med Schrödingers katt och historien med det fallande trädet har en direkt parallell i våra hjärnor när vi löser problem med hjälp av vår associativa förmåga.
Det sker varje sekund miljontals undermedvetna associationer, där olika tankar, koncept, känslor, symboler och minnesfragment hela tiden studsar mot varandra i kombinationer som omedvetet testas mot det problem vi försöker lösa.
Då hjärnan fokuserar på olösta problem så är det bara en eller ett fåtal av alla dessa kombinationer av olika tankar och minnen som når upp till vårt medvetande som en insikt eller en aha-upplevelse. Detta kräver dessutom att vi har en mental beredskap att fånga upp insikten och att vi befinner oss i en miljö där vi inte är distraherade.
De övriga av dessa miljontals olika tankeassociationer kommer aldrig att nå vårt medvetande och på samma sätt som det fallande trädet i skogen kan vilken som helst av dem antingen ha skett eller inte skett och vi har inget sätt att avgöra vilket.
Så länge en tanke från vårt undermedvetna inte har nått upp till vårt medvetande så är den alltså identisk med en tanke som aldrig ägt rum, och den saknar därmed all mening och relevans för oss.
Vi kan aldrig veta vilka tankar som finns inom oss men som inte släpps upp till vårt medvetande. Vi kan däremot träna upp vår förmåga att öppna upp oss för den rikedom vi bär inom oss.
Detta kan ske både genom att öva upp vår associationsförmåga och att genom vistelse i avstressande miljöer, meditation och mindfulness och tona ner filtren och öppna upp vårt fönster till våra undermedvetna tankar och på ett icke bedömande sätt registrera allt som då kommer upp och ut.
Vi kan också frånsäga oss denna skatt genom att stressa genom livet med skygglapparna på och kritiskt förkasta till intighet alla udda och oväntade idéer som inte direkt passar in i vår världsbild.
Not: Einstein, som med sina arbeten lade den teoretiska grunden till kvantmekaniken, kunde aldrig acceptera den underliggande paradoxen som beskrivits ovan. Han uttryckte det som: “Gud kastar inte tärning med universum”.
Creativity boost 