Den kreativa processen börjar ofta med att vi får en första briljant idé och sedan i vår inre dialog i lysande färger målar upp det fantastiska vi vill åstadkomma. Detta är en viktig del av skapandet för om vi inte lyckas formulera vår intention inför oss själva så har vi liten möjlighet att kunna gå vidare.
Ofta är detta den lättaste delen av skaparprocessen, men den känns ju så bra för i och med detta så har vi ju faktiskt kommit ut ur startblocken och är ute på banan – tror vi. “Må-bra-hormonen” pytsas ut i kroppen och vi känner oss på vår kreativa topp.
Känslan av att vara på väg och behovet av bekräftelse (det där inre egot som hela tiden måste vårdas och vattnas) gör att vi direkt börjar dela med oss till andra om vilka stordåd vi har framför oss.
Vi har kanske fått en idé till en roman. Ett Facebook-inlägg om vår nya författarambition får genast en massa “likes” och uppmuntrade av detta så fortsätter vi att beskriva det kommande storverket. Den bekräftelse vi får sporrar oss att fortsätta – men inte att göra, utan att tala om vad vi ska göra.
Så småningom kommer dock sanningens ögonblick då vi faktiskt sätter oss ner för att göra slag i saken och påbörja själva skapandet. Men panik. Det vill sig inte! Det där fantastiska romanuppslaget känns plötsligt ganska tunt, och orden vill inte riktigt komma fram.
Nåja, vi kan ju alltid gå tillbaka till våra sociala medier och dela med oss av våra författarmödor, för då har vi ju i alla fall åstadkommit något. Självkänslan är återställd!
PS. Ibland är det inte alltigenom negativt att idéer (romaner eller andra) stannar vid ord och inte övergår i handling. 🙂
Detta blogginlägg har inspirerats av Cory Arcangels bok “Working on my novel“.
Creativity boost 