Att vara först med något nytt innebär per definition att ta en risk. Kommer det att fungera? Kommer det att accepteras? Kommer det att slå stort? Kommer investeringen att löna sig?
Att aldrig våga ta dessa risker innebär att endast röra sig inom välkända och redan utforskade områden och att därmed halka efter i konkurrensen. Detta gäller oavsett vilken bransch man verkar i forskning, företagande, medicin, jordbruk, samhällsomvandling.
Julius Caesar hade inte kunnat ta kontrollen över Romarriket om han inte år 49 f.Kr. hade tagit beslutet att med sin armé korsa floden Rubicon och vandra mot Rom. Upptäckten av Amerika hade fått vänta om inte Christoffer Columbus 1492 hade vågat ge sig ut på okända vatten för att hitta en ny sjöväg till Indien. Människan hade inte landat på månen om inte John F Kennedy hade haft en vision och vågat satsa både sin prestige och nödvändiga resurser.
Att starta ett företag kräver ofta ett mycket stort mått av risktagande och inget företag kan i längden överleva och växa utan en lång rad beslut som alla innebär risker. Trots detta så är risktagande inte något som kommer naturligt för oss. Tvärtom så har de flesta människor en stark inneboende aversion mot att ta risker. Att ta en risk betyder att man tappar kontrollen över framtiden. Det vill vi inte. I stället vill vi skapa trygghet genom att ha så god koll som möjligt på vad som ska hända om en vecka, en månad, ett år…
Vi vill veta hur vädret kommer att bli. Vi vill veta hur aktiekurserna ska utvecklas. Vi vill veta om konkurrenten ska slå till. Och vi vill definitivt veta om den där ilskna tjuren ska vända sig om och sätta efter oss när vi går in i hagen? Att känna att man har grepp om framtiden ger ofta ett lugn och en inre säkerhet, medan osäkerheten om vad som ska hända och risken att misslyckas i stället kan vara djupt ångestskapande (såvida vi inte tillhör den minoritet som lever för osäkerhetens adrenalinkickar).
Risktagande är alltså nödvändigt för överlevnad och tillväxt, men risktagande kan också betyda slutet. Hade det inte funnits en fara i att ta risker så hade det inte legat någon dramatik i det. Det gäller alltså att vara smart i sitt risktagande. Ju mer man kan om sig själv och omvärlden, ju bättre man är på att förutse framtiden, och ju mer man kan kalkylera risken desto större är sannolikheten att det blir ett lyckat avslut.
Det är också viktigt att hela tiden ha en plan B. Microsoft hade inför lanseringen av Windows 98 hundra olika i detalj planerade scenarier att falla tillbaka på utifall något skulle gå snett.
Det är viktigt att risktagande är inbyggt i organisationen, d.v.s. att det finns utrymme att satsa också på de lite mer galna projekten och att ha möjlighet att testa många av de kreativa idéer som kommer från de anställda.
Man ska dock inte, mer än i absoluta undantagsfall, riskera mer än man har råd att förlora. Den amerikanska investeringsbanken Lehman Brothers tog alldeles för många och för stora risker i förhållande till sitt kapital, vilket ledde till världshistoriens största konkurs 2008 efter att marknaden för bostadslån fallit. Hade banken inte tagit dessa stora risker hade kanske den efterföljande globala finanskrisen kunnat förhindras eller åtminstone väsentligt mildras.
Det är därför en god idé att sprida sina risker och t.ex. aldrig satsa mer än 10 % av utvecklingsbudgeten på ett enstaka riskfyllt nytt projekt. Ju bättre koll man har på sin innovationsbudget och klara principer för hur mycket risk man är villig att ta desto mindre ångest för risktagandet med sig. Dessutom är det ju så att ju fler idéer man har i företaget desto mindre beroende är man av varje enstaka idé.
Detta blogginlägg har inspirerats av:
Sloane Paul (2006). The leaders guide to lateral thinking skills. London: Kogan Page.
Creativity boost 