Det kan vara både nyttigt och berikande att då och då dra sig tillbaka och låta sig absorberas av universums storhet och ens egen litenhet. Att alldeles ensam gå längs en strand och höra vågorna slå och måsarna skrika eller att betrakta en stjärnhimmel en molnfri natt ostörd av de ljusföroreningar som i och kring våra storstäder så ofta stör detta intryck kan ge en intensiv känsla av att vara en sammanlänkad del av något som är mycket större än oss själva.
Oavsett hur stora och viktiga vi känner oss privat eller i vårt yrkesliv, så är vi enbart en liten obetydlig länk i ett mycket större sammanhang. Människan har funnits i ungefär 200 000 år, vilket innebär att det funnits 10 000 generationer människor före oss och om vi som art undviker att fördärva klotet vi lever på så kommer vi kanske att följas av ytterligare 10 000 generationer, vilket i sig enbart är en bråkdel av vår planets livslängd.
Vi lever också i en värld där minste lilla vattendroppe innehåller en mångfald av liv som är mer vacker och komplext än vad vi någonsin kan föreställa oss. Att vi är en sammanlänkad del av det enorma världsalltet gör oss inte enbart små det gör oss också betydelsefulla – inte i oss själva, men utifrån det vi är en del av.
Som människa med alla de vardagsbekymmer vi ständigt bär med oss så finns det en oerhörd kraft i denna vetskap. Och de bekymmer som i svåra stunder kan verka överväldigande kan då kanske reduceras ner till sina rätta proportioner. Tvärtom, så kan i stunder av övermod när allt går vår väg det stora miraklet runtomkring oss ge rätta proportioner också åt våra succéer så att vi därmed kan leva våra liv med större ödmjukhet.
Creativity boost 