Loneliness and the three steps to maturity

interdependence

In my previous blog post, I wrote about the importance of solitude for creativity. The voluntary solitude is important for inner reflection, self-exploration and creativity, but is inherently different from the involuntary loneliness.

Loneliness is linked to a number of negative health effects. It raises the levels of stress hormones, such as cortisol, and triggers inflammation in the body, and is thus causing a number of diseases such as type 2 diabetes, cardiovascular disease, dementia, not to mention the risk for psychosocial effects such as unhappiness, depression and even suicide.

The problems with involuntary loneliness are so serious that the UK Prime Minister, Theresa May, has recently appointed a special minister for loneliness. This very worthy initiative made me reflect on the three steps to maturity.

Step 1. Dependence (you). When we are born, we are totally dependent on our parents and other adults to cater for all our physical and emotional needs. This period of dependency is significantly longer than for any other animal species, mainly due to the slow maturation of our bodies and brains.

The interactions between the child and the care-takers is absolutely crucial for a healthy development and the possibility of the child to later reach the full potential as an intelligent, caring and mature adult.

Step 2. Independence (I). In the teens starts the, sometimes painful, process towards independence. The child needs to find his/her own paths, testing acquired skills, and learning from mistakes. During this period, the understanding parents should slowly let go, while still try to create a safe environment for their teens.

In our Western society, independence has been seen as the societal and desirable norm. It has been linked to individual freedom, the right to always choose your own paths, and endless possibilities for self-fulfilment. This is of course largely good, and we should cherish these possibilities that are not-self-evident in all parts of the world – but it is not the ultimate goal of life.

The backside of this coin is also the risk of loneliness, if for some reasons you would fall outside the social networks that glue society together (and here I don’t refer to the Internet). This is especially a risk for our elders, but also for many young people that have not yet found their place in life.

Step 3. Interdependence (we). This brings me to the third step of maturity, interdependence, where we are acting together in a social context, where everyone can contribute with something and everyone can learn and grow from others. Together we could make miracles.

But the interdependence, needs to be combined with independence. It should be the free choice of mature human beings that participate, knowing that helping and supporting others, is not only the right thing to do, but is also important for your own self-realisation, personal growth and happiness.

… and it will prevent loneliness.

svensk_flagga   Detta blogginlägg på svenska

Ofrivillig ensamhet och de tre stegen till personlig mognad

interdependence

I mitt tidigare blogginlägg skrev jag om vikten av ensamhet för det kreativa skapandet. Den självsökta ensamheten är viktig för inre reflektion, självutforskning och kreativitet, men skiljer sig starkt från den ofrivilliga ensamheten.

Ofrivillig ensamhet är kopplat till ett antal negativa hälsoeffekter. Det ökar nivåerna av stresshormoner, såsom kortisol samt inflammation i kroppen och är därför orsak till ett antal sjukdomar som typ 2-diabetes, hjärt-kärlsjukdom, demens, för att inte tala om risken för psykosociala effekter som olycka, depression och till och med självmord.

Problemet med ofrivillig ensamhet är så allvarlig att Theresa May i Storbritannien nyligen har utsett en särskild minister för ensamhet. Detta mycket goda initiativ fick mig att reflektera över de tre stegen till personlig mognad.

Steg 1. Beroende (du). När vi föds är vi helt beroende av våra föräldrar och andra vuxna för att tillgodose alla våra fysiska och emotionella behov. Denna beroendetid är betydligt längre än hos andra djurarter, främst på grund av långsam mognad av våra kroppar och hjärnor.

Samspelet mellan barnet och vårdtagarna är absolut nödvändigt för en hälsosam utveckling och möjligheterna för barnet att senare nå sin fulla potential som en intelligent, omtänksam och mogen vuxen.

Steg 2. Oberoende (jag). I tonåren börjar den ibland smärtsamma processen mot självständighet och oberoende. Barnet behöver hitta sina egna vägar, testa förvärvade färdigheter och lära sig av sina misstag. Under den här perioden bör förstående föräldrar sakta släppa taget men samtidigt försöka skapa en säker miljö för sina tonåringar.

I vårt västerländska samhälle ses självständighet och oberoende som den samhälleliga och önskvärda normen. Det har varit kopplat till individuell frihet, rätten att alltid välja sina egna vägar och oändliga möjligheter till självuppfyllelse. Det här är givetvis väldigt bra, och vi bör aktivt vårda och försvara dessa möjligheter som inte är självklara i alla delar av världen – men det är inte det ultimata målet för livet.

Baksidan av detta mynt är också risken för ensamhet, om man av någon anledning skulle falla utanför de sociala nätverk som håller samhället tillsammans (och här tänker jag inte på sociala media på Internet). Det här är särskilt en risk för våra gamla, men också för många unga som ännu inte har hittat sin plats i livet.

Steg 3. Ömsesidigt beroende (vi). Detta leder mig till det tredje steget av mognad, ömsesidigt beroende, där vi agerar tillsammans i ett socialt sammanhang där alla kan bidra med någonting och alla kan lära sig och växa från andra. Tillsammans kan vi göra mirakel!

Men det ömsesidiga beroendet måste kombineras med oberoende. Det ska vara baserat på fria val av mogna människor som deltar frivilligt och som vet att hjälpa och stödja andra är inte bara det rätta att göra, utan också viktigt för eget självförverkligande, personlig utveckling och lycka.

… och det kommer att motverka ensamhet.

united-kingdom-flag-1-  This blog post in English

The importance of solitude

solitude

The creative process often takes place in solitude, and not least for artistic creation, an undisturbed space is needed to come in contact with your inner creative essence. Many highly creative people have therefore, in their moments of creating, escaped from the constant noise and distractions of other people. Ingmar Bergman sought inspiration at the island of Fårö, Marcel Proust locked himself in his studio where he was sleeping at day and at night worked with his monumental novel Remembrance of things past, and Charles Dickens walked alone in London at night, to name a few.

Solitude is needed to work out projects and ideas within yourself. Incubation also requires being alone, and the Eureka moment where the idea suddenly appears in your head usually occurs in solitude without distractions. It is therefore important that there are places and opportunities to withdraw at workplaces, in schools and in private life.

The importance of being able to retreat to access your creativity is now also experimentally proven. Neuroradiological research has shown that when we focus on the outer world, our executive systems and “me centre” interfere with each other, but when we instead focus solely inwardly, these systems interact and reinforce each other. In this state we can consolidate our memories, get new connections in the brain, strengthen our identity, and interpret meaning from our experiences.

As humans, we also have different needs for solitude. While the extrovert person finds his strength in interacting with others, the introvert person needs moments of silence and seclusion to charge his batteries. Our society has long favoured the extrovert, while introverts have been regarded as odd and asocial. In recent years, however, there has been a reassessment, where more and more people have seen the introverted as more emotionally mature.

svensk_flagga   Detta blogginlägg på svenska

Vikten av ensamhet

solitude

Den kreativa processen sker ofta i ensamhet och inte minst inom konstnärligt kreativt skapande behövs det egna oinkräktade utrymmet för att komma i kontakt med sitt inre kreativa väsen. Många högt kreativa personer har därför i sina stunder av skapande sökt sig bort från det ständiga bruset av distraktioner och andra människor. Ingmar Bergman sökte sin inspiration på Fårö, Marcel Proust stängde in sig i sin parislägenhet där han sov på dagarna och på nätterna jobbade med sin romansvit På jakt efter den tid som flytt och Charles Dickens promenerade ensam i London på nätterna, för att nämna några.

Ensamheten behövs för att inom sig arbeta fram projekt och idéer. Inkubationen kräver också ensamhet och Eureka-ögonblicket där idén plötsligt dyker upp i huvudet sker oftast i ensamhet utan distraktion. Det är därför viktigt att det på arbetsplatser, i skolor och privatlivet både finns utrymmen och möjligheter att dra sig tillbaka.

Vikten av att kunna dra sig tillbaka för att komma åt sin kreativitet är numera också experimentellt belagt. Neuroradiologisk forskning har visat att när vi fokuserar på den yttre världen så motarbetar vårt exekutiva system och jag-centrum varandra men när vi i stället i ensamhet fokuserar inåt så samverkar och förstärker dessa system varandra. I detta tillstånd kan vi befästa våra minnen, få till stånd nya kopplingar i hjärnan, stärka vår identitet, och tolka in mening i våra erfarenheter.

Som människor har vi också olika behov av ensamhet. Medan den extroverta personen hittar sin kraft i umgänget med andra, så behöver den introverta personen stunder av stillhet och avskildhet för att ladda sina batterier. Vårt samhälle har länge favoriserat de extroverta, medan introverta setts som udda och asociala. På senare år har det dock skett en omvärdering, där man allt mer kommit att se de introverta som mer känslomässigt mogna.

united-kingdom-flag-1-   This blog post in English

 

Melancholy and creativity

Skriet

It is easy to understand that positive feelings can be beneficial to creativity, and creativity itself can create happiness and satisfaction. However, this does not mean that negative state of mind necessarily has to be counter to being creative.

Creativity can be an escape away from the negative thoughts and therefore a stimulus to be creative. But conversely, many artists also let their negative emotions be expressed in art.

”Anxiety is the handmaiden of creativity”

                       – T S Eliot

Melancholy is a state of soulful vulnerability with pain and negative emotions. In this state of mind, the self-centered thoughts focus on oneself and one’s own context. This introspective exploration of one’s own emotional life can provide important keys to creativity.

Melancholy provides an oportunity for self-knowledge and explorations of the inner strengths. The negative feelings in melancholy that contrast to the happy and positive emotions can thus be a rich source for growing as a human being.

Melancholic emotions have also been captured by many artists and inspired the creation of banal songs of lost love but also of artistic masterpieces, such as Albrecht Dürer’s engraving “Melencolia“, Edward Munch’s painting “The Scream” (painted in a melancholic state but rather expressing anxiety), Chopin’s Sonat Opus 35 “The Funeral March“, Tchaikovsky Symphony No. 6 in B moll “Pathetiqué” (as seen by some as a suicide note – Tchaikovsky died nine days after the performance) and the whole blues genre.

Discontent with life can also at best trigger an effort to achieve something better in life, which can be a good reason for creativity.

Melancholy borders to depression, but does not carry the same resignation as seen in a full-blown depression. While depression is only pain, there is in the melancholy elements of reflection on lost people, places and things that we have loved and appreciated, and which we now remember and miss.

This gives the melancholy a taste of sweetness that is lacking in depression. In the reflective melancholy, one tries to recreate memories and feelings of what has been lost, which makes the melancholic person often seeking solitude.

The melancholic state of mind, despite its place in the creative process, is not a desirable emotion, but if you unwittingly end up there, you have the opportunity to make use of it to explore your creative expressions.

It has even happened that artists consciously and actively have tried to penetrate into the darker parts of the spiritual corners of their soles, e.g. to explore a character in a novel or to get musical inspiration. However, if one has a latent depression, this may be a riskfull endeavour.

This post has been inspired by

Carson Shelley (2010). Your creative brain. San Fransisco: Jossey-Bass *

Torrance EP (1986). Intense emotional experiences: Impetus to creation. Creative Child and Adult Quarterly. 11:130–137.

Brady E, Haapala A (2003). Melancholy as an aesthetic emotion. Contemporary Aesthetics.

svensk_flagga  Detta blogginlägg på svenska

Melankoli och kreativitet

Skriet

Det är lätt att förstå att positiva känslor kan vara välgörande för kreativiteten och att kreativitet i sig kan skapa glädje och tillfredsställelse. Men detta behöver därför inte betyda att negativa sinnestillstånd nödvändigtvis måste stå i motsatsförhållande till att vara kreativ.

Kreativiteten kan vara en flyktväg bort från det negativa och därför en stimulans att vara kreativ. Men omvänt så låter också många konstnärer sina negativa känslor uttryckas i konsten.

”Ångest är kreativitetens tjänarinna.”

                       – T S Eliot

Melankoli är ett tillstånd av själslig sårbarhet med negativa känslor och svårmod. I detta tillstånd gör de självcentrerade tankarna att man fokuserar på sig själv och sin egen omgivning. Detta introspektiva utforskande av det egna känslolivet kan ge viktiga nycklar till den egna kreativiteten.

Det är dock viktigt att också utnyttja sin självkännedom till att inse sina starka sidor. De negativa känslor i melankolin som kontrasterar till det glada och positiva kan var en källa till att man växer som människa.

Melankoli har också fångats av många konstnärer och lett till skapandet både av banala sånger om förlorad kärlek till konstnärliga mästerverk, som Albrecht Dürers kopparstick “Melencolia”, Edward Munchs målning ”Skriet” (målad i ett melankoliskt tillstånd men snarare uttryckande ångest), Chopins Sonat Opus 35 ”Begravningsmarschen”, Tchaikovskys Symfoni No. 6 i B moll ”Pathetiqué” (som av vissa setts som en självmordsnot – Tchaikovsky dog nio dagar efter uruppförandet) och hela bluesgenren.

Missnöje med livet kan också i bästa fall sätta igång en strävan att uppnå något bättre, vilket kan vara en god grund för kreativitet.

Melankolin överlappar depressionen men utmärker sig inte på samma sätt av depressionens resignation. Medan depressionen enbart är smärta finns det i melankolin inslag av reflektion och begrundande av förlorade personer, platser och saker som vi älskat och uppskattat och som vi nu minns och saknar.

Detta ger melankolin en smak av sötma som depressionen saknar. I den reflektiva melankolin försöker vi återskapa minnen och känslor av det vi förlorat, vilket gör att den melankoliske ofta söker sig till ensamheten.

Det melankoliska sinnestillståndets är, trots sin plats i den kreativa processen, inte något eftersträvansvärt, men om man ofrivilligt skulle hamna där så har man möjlighet att utnyttja det för ett kreativt skapande.

Det har också hänt att konstnärer medvetet och aktivt försökt tränga ner i de mörkare delarna av sina själsliga skrymslen för att t.ex. utforska en romankaraktär eller hämta musikalisk inspiration. Om man då har en latent depression så kommer detta dock med en viss fara.

Detta inlägg har inspirerats av

Carson Shelley (2010). Your creative brain. San Fransisco: Jossey-Bass *

Torrance EP (1986). Intense emotional experiences: Impetus to creation. Creative Child and Adult Quarterly. 11:130–137.

Brady E, Haapala A (2003). Melancholy as an aesthetic emotion. Contemporary Aesthetics.

united-kingdom-flag-1-  This blog post in English

Creative Leadership: Tear down the hierarchies

Startup-Ideas

The more horizontal and the fewer the steps between employees and the highest boss, the greater the creative potential of an organisation. In the small creative start-up company, everyone knows each other, both as individuals and professionals (knowledge, strengths, weaknesses).

The challenges and tasks are so many that everyone must be prepared to jump in where the efforts are needed, and the one who is most suitable to take on a task does it with enthusiasm and without regard to formal status in the organisation in a kind of “creative anarchy“. In such an environment, creativity, enthusiasm and spontaneity often flow.

But as the company grows, and more and more employees come in, inevitably, more organisation, bureaucracy and standard processes follow. A magic limit is about 150 employees. When this number is exceeded, it is no longer possible for everyone to know everyone else and then previous built-in internal organisation knowledge about who does what best, is replaced by a more structured organisation where each of the employees has a more specific role. This entails specialisation, but also losing the broad initiative and creativity seen at the staff level of the smaller company.

In even bigger organisations, more and more layers are being established between staff and senior managers, group leaders, senior executives, unit managers, department heads, division managers … Such strict vertical, hierarchical organisations are often adept at rationalising, but often very effective creativity killers. The more steps in the hierarchy from idea to decision, the more people can kill a brilliant idea by saying “No!”.

Also, the more of everyday decisions that must be endorsed by higher levels, the more bureaucracy, inefficiency and cold hands on creativity, originality and self-initiative. In a creative company it is vital that as much of the decisions as possible be taken as close as possible to the employees.

You cannot trim a big company into a small one, but there is scope for retaining some of the creative anarchist spirit from the start-up company. Google, for example allows employees to do what they want 20% of their working hours.

Other companies resolve it through a long-going delegation or that parts of the organisation are relocated. Many successful dot.com companies, such as Google and Microsoft have set up development departments (Google X and Microsoft Research).

Here, creative developers can work in a more creative climate beyond the more organised and bureaucratic production parts of the companies. The more strategic and long-term the work is, the more distant (both geographically and mentally) the development departments can be.

With increased responsibility put on the individual employee and the team she works in, not only the flow of ideas and creativity grows but also the job satisfaction and thus the ability to recruit and retain the best skilled persons.

With such an attitude, it is always the ideas and not who hatched them and from which position in the organisation, that are important, and it is imperative that all ideas come forward. Sometimes the curious janitor who goes between the departments can have a better idea for improvement than the development engineer stuck in his thinking.

Another way to mentally break down the hierarchies is to work rotate and temporarily try to work on other jobs, preferably within other parts of the organisation. As a manager, you get a completely different insight into the employees’ everyday lives, and for everyone it gives you greater respect for other people’s jobs, and you may also get insights and impulses that you can take back to your regular job.

Coming new to an organisation also means looking at processes and tasks with new fresh and non-blind eyes, which makes it easier to see opportunities for improvement. This phenomenon could be systematically used with new employments. An insight seeking manager can take the habit of consistently interviewing all new employees after a shorter period of 1-2 months at work for the purpose of making use of these fresh eyes for improvement.

This blog post has been inspired by:

Bushnell Nolan, Stone Gene (2013). Finding the next Steve Jobs – How to find, keep and nurture creative talents. London: Headline.

Sloane Paul (2006). The leaders guide to lateral thinking skills. London: Kogan Page.

svensk_flagga Läs blogginlägget på svenska