För bara 1–2 generationer sedan levde och frodades Jantelagen i Sverige. Redan som barn fick man nedtryckt i halsen att ingen är förmer än någon annan, och att man inte skulle tro att man var någon. Detta har på kort tid bytts mot dess raka motsats.
Den supercurlade milleniumgenerationen (generation Y), födda på 1980- och 1990-talen, har beskrivits som både skyddade och självsäkra. De har genom hela sin uppväxt uppmuntrats, bekräftats och inspirerats, och som den första generationen som vuxit upp med sociala medier har de vant sig vid att överösas av ”likes” enbart genom att lägga ut en selfie på sig själv vid frukostbordet. I många skolor har det t.o.m. delats ut pris till den som kommit sist, för att hen inte skulle tappa självförtroendet.
Många i milleniumgenerationen har därför förletts att tro att ett bra jobb och framgång är en rättighet, och inte något man behöver förtjäna. Att då konfronteras med arbetslivets realiteter har för många blivit en kalldusch, och när självbilden inte matchats av den krassa verkligheten har många tappat tron på livet och gått in i depression.
Men även om denna generation har beskrivits som extrem i dessa avseenden, så är hybris och självhävdelse inget nytt utan detta fenomen har alltid funnits. När man befinner sig i perioder av livet då allting flyter och bär, kan det vara lätt att känna sig oövervinnelig, och att framgången är ett naturligt tillstånd som kommer att hålla i sig. Att i dessa stunder tappa sin ödmjukhet och drabbas av hybris gör oss svaga – inte starka – och kan vara receptet till undergång snarare än framgång. Egot riskerar då att bli ens värsta fiende.
Talang, god utbildning och ambition att göra något av sitt liv är en utmärkt start, men därefter måste man göra det bästa av vad man har och kämpa för att nå sina mål med god självinsikt. Självbilden mår bäst av att successivt byggas upp på vad man faktiskt åstadkommit. Man kan då stå stadig, även i tider av motgångar.
De som klarar sig bäst genom livets med- och motgångar är vanligen de som av egna erfarenheter (eller av kloka föräldrar) fått lära sig att det ofta tar tid att nå framgång, och att på vägen dit så måste man kämpa och anstränga sig. Livet är ofrånkomligen en berg- och dalbana, och ens personliga värde ligger inte i om det för tillfället går bra eller dåligt, utan i stället huruvida man är sann mot sina ideal och är beredd att kämpa för att nå sina mål.
Motsatsen är en alltför uppförstorad självbild, som kanske inympats av en välmenande, men kanske inte så insiktsfull omgivning, eller kommit ur en period av livet då framgångarna staplat sig på varandra genom en kombination av tur och skicklighet.
Vi får gärna vara stolta när vi kämpat väl och lyckats uppnå något – detta är en rättvis belöning, men vi ska undvika att låta denna stolthet grumla vår blick och lura oss att överskatta vår förmåga. Inte sällan är känslan av att kunna mest och veta bäst störst i början av karriären, innan livet lärt oss hur komplex och mångskiftande världen är.
Jag minns själv den berusande känslan för många år sedan av att vara på mitt första vikariat som nyutexaminerad läkare. Efter närmare sex år av hårda studier var jag stolt över allt jag lärt mig och var fylld av känslan att ha utbildningen bakom mig, och äntligen få börja använda alla mina kunskaper. Den här känslan höll i sig kanske några månader tills jag träffat tillräckligt med patienter som inte uppförde sig som typfallen i läroböckerna. Känslan av att behärska mitt yrke övergick en tid till en känsla av desperation och misslyckande, innan jag kunde hitta fram till en ödmjukhet och fascination över av att ha ett yrke där jag varje dag hade förmånen att lära mig något nytt.
Antagligen var jag som allra farligast för mina patienter den där allra första tiden då jag fortfarande trodde att jag kunde allt. Det är ungefär på samma sätt med unga bilförare som just fått sitt körkort. Den berusande känslan av att vara ute på vägen själv med beviset på sin kompetens i plånboken, är också grunden till de största riskerna för olyckor.
Många stora fältherrar genom tiderna, däribland både Napoleon och vår egen Carl XII, har efter en rad lysande segrar så berusats av sin egen upplevda oövervinnelighet, att de underskattat riskerna och på kort tid förlorat allt. Waterloo och Poltava symboliserar därför minst lika mycket egots seger över förnuftet, som en krigshärs seger över en annan. I det gamla Rom insåg man risken med detta, och på segervagnen bakom den segrande härföraren fanns slaven som i sin herres öra viskade ”Memento te mortalem esse” (”kom ihåg att du är dödlig”).
Egot är alltså en farlig reskamrat, och ju mer uppblåst det blir desto större är risken för missgrepp. Det är när vi överskattar vår skicklighet, eller tror att vi alltid kommer att ha turen på vår sida, som vi kan lura oss själva att ta alltför stora risker. Ibland kan man kanske för sig själv inse att saker håller på att gå överstyr, men gentemot omvärlden vill man inte medge att man håller på att tappa greppet, utan man fortsätter i stället framåt i en oftast fåfäng förhoppning att man i slutändan ska räddas av försynen.
Det man i dessa lägen riskerar är inte enbart yttre förluster, utan minst lika mycket inre sådana. Ju större, starkare och mer oövervinnelig man en gång känt sig, desto djupare blir fallet när livet plötsligt tar en annan vändning. När de egna uppblåsta förväntningarna i ett slag bytts mot dess motsats, är risken stor för en förlamande känsla av besvikelse och misslyckande, depression och kanske t.o.m. självmordstankar.
Med allt detta vill jag inte säga att självkänsla är dåligt och att du ska undvika att ta risker. Tvärtom! Om du inte tror på dig själv och är beredd att ta risker för att nå dina mål, så kommer du heller aldrig lyckas åstadkomma något av värde.
Men en sund självkänsla grundas i självkännedom, självdistans, ödmjukhet och en medvetenhet om att de yttre faktorerna många gånger är mer avgörande för din succé än dina egna insatser Allt risktagande måste vara välövervägt, med en insikt att nästa gång så går det kanske inte vägen. En sådan inställning ger dig en trygg och stabil grund att stå på, där du kan ta välövervägda risker, utan att tappa självförtroende och självkänsla om det inte skulle lyckas. Om du lyckas med detta kan ditt ego ge dig styrka i stället för att bli din fiende.
Detta blogginlägg har inspirerats av:
Strauss William & Howe Neil (2000). Millennials Rising: The Next Great Generation. New York, NY: Vintage Original.
Holiday Ryan (2016). Ego is the enemy: The fight to master our greatest opponent. London: Profile Books.
Creativity boost 