Tankar från en dödsbädd

För en vecka sedan gick min far bort i en ålder av 93 år. Jag var vid hans sida de sista tre dagarna av hans liv, och när han gled in och ut ur koma hade jag många möjligheter att reflektera över liv och död – tankar som har varit med mig också under denna kaotiska första veckan efter hans död. Det här blogginlägget handlar inte så mycket om honom, även om mycket kan sägas om det långa och mestadels lyckliga livet han levt, utan jag skriver i stället för att dela med mig av några mer allmänna funderingar kring döden som har varit i mina tankar.

I det gamla bondesamhället var döden en ständigt närvarande del av livet. Barndödligheten var fruktansvärt hög, enkla bakterieinfektioner kunde före antibiotikan enkelt döda en person i sin krafts dagar, och människor dog hemma, inte på sjukhus eller någon annan institution. Nästan alla hade därför en direkt och personlig erfarenhet av döden.

I dag dör människor för det mesta borta från sina hem (åtminstone i västvärlden) och alltför ofta utan familjen vid deras sida. I stället för att vara en naturlig del av livet, har döden i vårt samhälle blivit det mest tabubelagda ämnet som finns då alla eventuella tankar på den kan tjäna som en påminnelse om vår egen dödlighet och oundvikliga öde, något som vi desperat vill hålla borta från våra tankar.

Vi har ingen tradition att prata om döden, och när vi stöter på den är det mest i filmer och i nyhetsinslag, d.v.s. i sammanhang som för de flesta av oss är abstrakta och inte direkt relaterade till vår egen situation på ett mer personligt plan. De flesta ungdomar i dag har heller aldrig sett en död person.

Vår rädsla för att erkänna döden, uppmuntras massivt av mode-, kosmetik- och medieindustrin som tjänar miljarder på att sälja falska drömmar om evig ungdom. Genom att hålla fast vid dessa felaktiga idéer slösar vi inte bara bort våra pengar och lurar oss själva, utan vi fråntar oss också en möjlighet att växa som människor.

Ett faktum i livet som har betonats av buddhismen under de senaste 2 500 åren är alltings förgänglighet. Livet förändras ständigt. Vi är inte desamma idag som vi var igår, och vi och livet runt oss fortsätter att förändras tills den dag vi tar vårt sista andetag. Att försöka förneka detta faktum och hålla fast vid tidigare ungdomliga versioner av oss själva kommer oundvikligen att leda till besvikelse och lidande.

Att leva i en dröm att våra liv som de nu gestaltar sig kommer att förbli för alltid, motverkar också våra möjligheter att leva fullt ut varje dag av våra liv. Tänk dig att du just har fått veta av din läkare att du bara hade sex månader kvar att leva. Skulle du då fortfarande slöa framför TV: n eller slösa bort din tid på andra sätt, eller skulle du försöka få ut det mesta av varje dag eller ögonblick. Att varje morgon påminna sig om att den här dagen kan vara vår sista är en stark signal att inte skjuta upp de viktiga sakerna i våra liv, för det finns kanske inte någon morgondag.

Allt detta handlar om vår egen död, men de flesta av oss kommer att möta andras död i vår omedelbara omgivning innan det är dags för oss själva. När vi har familjemedlemmar eller nära vänner som närmar sig döden, bör vi ta tillfället i akt att reflektera över vår egen kommande död. Genom att göra detta kommer vi att vara bättre förberedda att öppet kunna diskutera döden och andra existentiella frågor med våra döende anförvanter.

Enligt min egen erfarenhet, inklusive som praktiserande läkare i många år, så vet de flesta människor när deras tid närmar sig slutet. Ofta vill de diskutera detta med sin närmaste familj, men avstår ofta från att göra detta av hänsyn till de anhörigas rädsla och känslor, samtidigt som deras familjer reagerar på samma sätt av hänsyn till den döende. Som familjemedlem bör man inte tvinga fram en sådan diskussion, men det kan vara bra att tydligt signalera en beredskap och öppenhet för att diskutera dessa frågor. Detta kan resultera i en vacker och högst personlig diskussion, som kommer att hjälpa både i deras kommande processer.

De omedelbara dagarna eller veckorna efter en älskad anförvants död är alltid en kaotisk period, oavsett hur gammal personen var och omständigheterna kring döden. Jag är i den processen själv just nu efter att ha sagt farväl till min gamle far efter en längre tid med nedsatta kroppsfunktioner, och jag kan inte ens föreställa mig hur det skulle vara om det här ögonblicket istället hade kommit helt oväntat och vid en mycket yngre ålder.

Min egen tröst är att döden kom till min far som en lättnad som avslutade ett längre lidande och jag försöker se min sorg och saknad i förhållande till den person han var när han fortfarande var full av liv och energi för många år sedan. Det här är den person jag saknar, inte den skugga av sitt forna jag som äntligen kunde få somna in som han ville.

Illustration: Pixabay.com

   This blog post in English

Author: Karl Ekdahl

International public health leader and creativity blogger. View all posts by Karl Ekdahl