Du känner förmodligen till den gamla sägnen om Narcissus, den unge, vackre ynglingen som varje morgon kom till en skogsdamm för att betrakta sin egen skönhet i vattnets spegelreflektion.
Han var så fascinerad av denna syn att han en dag föll i dammen och drunknade. Och på den plats där han föll började en narcissusblomma växa.
Men det finns också ett mindre känt, och vackrare slut på historien, ursprungligen skriven av Oscar Wilde i hans Poems in Prose, och senare återberättad av Paulo Coelho i boken Alkemisten.
“När Narcissus dog kom oreaderna – bergnymferna – fram och fick se att den lilla vattensamlingen hade förvandlats från en sötvattensdamm till en vattensamling av salta tårar.
‘Varför gråter du?’ frågade oreaderna. ‘Jag gråter över Narcissus,’ svarade dammen.
‘Åh, det förvånar oss inte att du gråter över den ynglingen,’ fortsatte de. ‘Även om vi alltid brukade springa efter honom var du faktiskt den enda som hade möjlighet att betrakta hans skönhet på nära håll.’
‘Så Narcissus var vacker?’ frågade dammen.
‘Vem skulle kunna veta det bättre än du?’ svarade oreaderna förvånat. ‘När allt kommer omkring var det ju över dina strandkanter hand böjde sig varenda dag.’
Dammen var tyst en stund. Till slut sade den: ‘Jag gråter över Narcissus, men jag lade aldrig märke till att han var vacker. Jag gråter över Narcissus därför att varje gång som han böjde sig över mina stränder kunde jag i djupet av hans ögon se min egen skönhet reflekteras’.”
Att se sin egen skönhet återspeglas i en annan persons ögon och reflektera dennes skönhet i dina egna ögon är en dyrbar gåva som kräver en uppmärksam närvaro. Man måste ta ett steg tillbaka och öppna sitt hjärta och vara redo att avslöja sin innersta sårbarhet.
Illustration: PIxabay.com – SofieZborilova
Creativity boost 