Av alla våra olika kreativa förmågor är kanske nyfikenheten den allra viktigaste. Det är svårt att tänka sig någon kreativitet eller mänsklig utveckling över huvud taget utan nyfikenhet; denna fantastiska förmåga som får oss att intressera oss inte bara för vår omgivning utan också för oss själva. Nyfikenheten får oss att läsa böcker. Nyfikenheten får oss att ställa frågan ”Varför?”. Nyfikenheten är bränslet som för oss framåt. Det är också genom vår nyfikenhet som vi hittar inspirationen att förändra världen. Och det är nyfikenhet, inte pengar, som är den största impulsen till forskning.
Barn föds nyfikna. Ett förskolebarn på undrande humör kan ställa mer än hundra frågor i timmen. Dessa frågor visar att barnen både är medvetna om och fascinerade av en omvärld som de inte förstår sig på. Samtidigt inser de att andra människor kan vara effektiva kunskapsbärare för en ökad förståelse av en dold verklighet.
Bredden på frågorna visar också hur vidöppna barnen är för olika förklaringar av verkligheten och hur de genom sina frågor testar olika tolkningar av denna på ett sätt som för oss ibland kan närmast tyckas bisarra. Ett barns hjärna har många fler nervceller än en vuxens, men de är betydligt mindre välorganiserade. Det lilla barnets hjärna har ännu inte hunnit bilda de neurala nätverk som är grunden för vuxnas tankemönster och hjärnstrukturen liksom tankarna kan därför vara ganska ostrukturerade.
Frågvisheten är dock starkt beroende av miljön. Om det i barnets omgivning finns rikligt med saker som stimulerar nyfikenheten och om de vuxna i barnets omgivning tar sig tid att svara på frågorna så utvecklas nyfikenheten. Men om miljön är torftig och om det inte finns engagerade vuxna runt omkring som kan fungera som bollplank och vägvisare i frågelekarna så förtvinar nyfikenheten och kan i värsta fall bytas ut mot ointresse och t.o.m. apati.
Men även när miljön är stimulerande så nöts den första sprudlande naturliga nyfikenheten hos det lilla barnet så småningom ner. Våra hjärnor vill ju spara på energi, och då är det mer effektivt att agera utifrån tidigare erfarenheter än att hela tiden börja om från noll. Efterhand som vi bygger upp fler och fler tankemönster så blir det därför allt lättare för hjärnan att falla tillbaka på de redan existerande mönstren än att skapa nya.
Men genom att fortsätta att vara aktivt nyfikna på vår omvärld genom livet håller vi vårt sinne alert och denna ständiga mentala ansträngning gör oss intellektuellt starkare på samma sätt som träning av våra muskler gör oss fysiskt starkare. För att hålla kvar känslan som drev oss som barn så måste vi medvetet erövra den barnsliga nyfikenheten varje dag och göra den till en integrerad del av våra liv.
Många verkligt framgångsrika personer har nått sina positioner genom en outsinlig nyfikenhet, inte bara inom ett snävt område utan på allt möjligt och omöjligt. Einstein var känd för sin nyfikenhet och ständiga frågvishet. Steve Jobs var en höggradigt nyfiken allätare vars intressen omfattade allt från datorprogrammering, österländsk filosofi, tecknad film och matsmältningskanalens biologi till poesi, musik och design. Under collegetiden tog han en kurs i kalligrafi för rent nöjes skull, vilket senare inspirerade honom att inkludera klassiska fonter i de första Macintoshdatorerna. Han lyckades behålla denna dagliga nyfikenhet genom hela sin karriär och var ständigt förvånad över att så få i hans omgivning hade samma inställning. Och nyfikenheten hos Leonardo da Vinci, det kanske största geniet genom tiderna har jag redan skrivit om i ett tidigare blogginlägg.
Nyfikenhet är att bejaka sig själv. Vi har därför ett ansvar mot oss själva att bevara något av det lilla barnets nyfikenhet och frågvishet genom livet, både för att berika oss med nya erfarenheter och för att bättre förstå oss själva. Självreflektion och sökande efter de eviga sanningarna och meningen med livet, ger oss den klangbotten vi behöver för att kunna fungera som hela människor i umgänget med andra. Genom att förstå oss själva så får vi också en viktig referens till hur vi ska förhålla oss till och förstå vår omgivning.
En särskild form av nyfikenhet är empatisk nyfikenhet som gör oss intresserade av hur människor i vår omgivning tänker, känner och reagerar. Denna sorts nyfikenhet gör att vi får det lättare att navigera i det ibland komplicerade samspelet mellan människor. Personer med empatisk nyfikenhet har lättare att få kontakt med personer av det motsatta könet, och i en relation betyder nyfikenhet på sin partner att förhållandet förblir vitalt i stället för att sjunka ner i tristess och uttråkning.
Men nyfikenhet har också andra mer direkta fördelar. Det är trevligt att umgås med en kunnig och nyfiken person som kan dela med sig av sina erfarenheter och idéer. Nyfikna personer är också lyckligare och mer tillfreds med livet. När Gallup 2013 intervjuade 130 000 personer från cirka 130 länder var det två faktorer som starkast påverkat välbefinnandet under dagen; ”Lärt sig eller gjort något intressant” och ”Kunnat räkna med hjälp från någon annan”. Glädje och lycka är något vi inte kan planera för utan något vi ramlar på, och chansen till detta är större om vi är nyfikna.
Det finns också ett direkt samband mellan nyfikenhet och en god hälsa. Nyfikenhet och intresse för omgivningen är kopplat till ökad självkänsla, lycka, och minskad risk för kroniska sjukdomar som diabetes, hjärtsvikt och hypertoni, och nyfikenheten får vår hjärna att åldras långsammare med minskad risk för utveckling av demens. Det är därför som nyfikna människor som grupp betraktad lever längre och friskare än dem som saknar denna egenskap.
Nyfikenhet är inte bara att lära sig. Det handlar lika mycket om att göra och uppleva nya saker och därmed bredda sina erfarenheter. Våra ingrodda vanor begränsar oss och sätter på oss en mental tvångströja där vi successivt avskärmar oss allt mer och mer från livets stora smörgåsbord av möjligheter. Vi kan lockas av saker därute, vi ser alla möjligheterna. Det kan vara en resa, att börja med en hobby, att gå på teater eller en konsert, att byta arbete, att börja spela ett instrument, att skapa något, eller något helt annat som lockar oss.
Men av någon konstig anledning så blir det ofta inte av. Vi gör i stället allt det vi brukar göra, sådant som ger oss igenkännandets och vanans trygghet. Och vår uppfinningsrikedom verkar vara oändlig när det gäller att komma på anledningar varför vi inte ska testa det nya – åtminstone inte i dag; Jag har inte tid. Jag har inte råd. Just nu är det så mycket att göra på jobbet. Jag är för gammal. Jag behöver vara med familjen.
Men allt detta är dåliga svepskäl – och innerst inne vet vi det.
Illustration: Pixabay.com – Alexas_Fotos
Creativity boost 