Vem är jag? En kort reflektion över en evig fråga

Frågan “Vem är jag?” har följt reflekterande människor över årtusendena och upptagit tankarna hos många filosofer. Det vanligaste svaret är att sätta jaget i relation till omvärlden. Jag är en son i förhållande till mina föräldrar, jag är en far i förhållande till mina barn, jag är en partner i förhållande till min älskade, jag är en yrkesmänniska i förhållande till min arbetsgivare och mina kollegor, o.s.v. Men det här är inte mitt sanna “jag“. Dessa är bara mina relativa positioner. Så vem är jag?

Förutom vårt “relativa jag” bär vi också med oss en inre bild av oss själva, som över åren skapats (och omskapats) i hjärnans “jag-centrum”, och som är kopplat till vårt självbiografiska minne. Vår inre bild av oss själva är förankrad i en lång rad livsmilstolpar – viktiga händelser som har format vem vi är och hur vi uppfattar oss själva. Som med alla andra minnen så är också dessa högst subjektiva och de både påverkar och påverkas av vår självbild.

Vi tenderar ofta att tro att det finns ett permanent “jag“, som förblir oförändrat och permanent över tiden, och eventuellt in i andra livstider (den kristna uppståndelse och hinduismens själavandring). Den buddhistiska insikten är däremot att det inte finns något permanent ”själv”. Detta koncept förstås bäst genom att betrakta att jag inte längre är samma person nu som när jag var 10 år eller 25 år, eller den jag kommer att vara när jag är 80 år, varken kroppsligt eller mentalt.

Kroppsligt omvandlas vi ständigt genom utbyte av de molekyler som bildar våra kroppar, och i min nuvarande ålder har min kropp antagligen bytt ut alla de molekyler den hade när jag var ett litet barn. Denna paradox har ockuperat filosofernas funderingar sedan Plutarchos dagar och hans berättelse om Theseus skepp.

Men också det mentala sinnet genomgår förändringar genom åren. Trots att vi tenderar att utveckla vårt tänkande på ett linjärt sätt, utvecklas vår medvetenhet, vårt sinne, liksom vår självbild, ständigt som ett resultat av interaktioner med en ständigt föränderlig värld runt oss. Den svenske Zen-buddhisten Sante Poromaa, har därför hävdat att det är mer korrekt att säga “att jag händer” än “att jag är“.

Så det finns inget permanent och bestående ”själv”, men jag är ändå här och bevisligen existerar jag eftersom jag skriver den här bloggen, så vem är jag? För att återgå till buddhistiskt tänkande så består människan av fem element (aggregat) som fungerar i samspel; form (den fysiska kroppen), förnimmelser (behagligt, obehagligt eller neutralt), varseblivning (hur vi genom våra sensoriska organ känner igen, registrerar och etiketterar olika fenomen, t ex ett rött hus eller rädsla för ormar), viljeakter (våra erfarenheter, vanor och minnen och hur dessa utlöser våra handlingar) och slutligen medvetandet (hur vi tolkar och begriper oss själva och vår omgivning).

Av alla de element som kompletterar vårt väsen är medvetandet det mest undflyende. Det fungerar på två sätt. Dels betraktar det utåt. Som genom ett fönster observerar vi ständigt världen runt omkring oss. Men detta sker inte på ett objektivt sätt. Det är snarare som en strålkastare som styrs av hjärnans uppmärksamhetscentrum, baserat på våra tidigare erfarenheter, förväntningar, intressen och den känslostämning vi befinner oss i. Och när vi har observerat ett specifikt fenomen så tolkar vi det omedelbart på vårt eget specifika sätt, och eventuella resulterande handlingar kommer också att vara beroende av våra erfarenheter, förväntningar, intressen och stämningsläge.

Vårt medvetande betraktar oss också inåt som genom en spegel. Vi följer ständigt våra kroppsliga förnimmelser, känslor och tankar. I viss mån styr vi våra tankar, men bara när vi medvetet tänker på ett specifikt ämne eller problem, eller när vi fokuserar vårt sinne i meditation. Våra tankar driver oftast i dagdrömmar som i stor utsträckning är utanför vår egen kontroll. Detta är vårt “normala” sinnestillstånd som hjärnforskarna kallar för hjärnans standardläge (default mode) och de buddhistiska tänkarna för apsinnet (monkey mind).

Det betyder att “jag” är både den observerade och observatören, tjänaren och dess herre, den kontrollerade och kontrollanten. Så, i vilken utsträckning kan vi ta kommando över vårt eget jag? Detta är verkligen upp till oss själva. Det är möjligt att ta större kontroll över vårt eget väsen, sinne, identitet och handlingar. Buddhismen ger oss verktygen, men det kräver en hel del ansträngning. Buddhismen lär oss hur vi ska expandera medvetandet, söka visdom och se saker som de verkligen är, utan några förutfattade meningar och självcentrerade behov.

Genom övning kan medvetandet då gå vidare från det enkla, oreflekterande medvetandet, till ett reflekterande medvetande (självmedvetande), och ytterligare till ett transcendentalt medvetande som går bortom oss själva och andra, med glimtar av oss själva som del av ett universellt och icke-dualistiskt medvetande.

Buddhistisk praktik handlar inte om blind tro – det är en explorativ resa som vi behöver göra för oss själva. Genom meditation kan vi lära oss att vara mer fokuserade och bättre kontrollera vårt apsinne. Genom mindfulness och introspektivt sökande kan vi bättre förstå våra reaktioner och handlingar och identifiera situationer där vårt vanliga sätt att agera tidigare har visat sig vara mindre skickligt. Genom ett etiskt sätt att leva och behandla andra på ett anständigt sätt kan vi bli mer solida personer med större integritet och göra oss mindre benägna att drivas av ett ego som inte har någon permanent substans.

Detta blogginlägg har inspirerats av Robin Cooper: Finding the Mind – A Buddhist View.

Illustration: Pixabay.com – John Hain

   This blog post in English

Author: Karl Ekdahl

International public health leader and creativity blogger. View all posts by Karl Ekdahl