Människan är en djupt social varelse som hela tiden är i dynamiskt samspel med andra människor i sin omgivning. I detta samspel uppstår alltid ett ständigt flöde av givande och tagande. Dessa två är egentligen samma sak, men beroende av utgångspunkten. På samma sätt som en vandringsstav är ett enda föremål men med två ändar, så är varje mänskligt utbyte en transaktion med två ändar – mitt tagande är detsamma som ditt givande och vice versa.
Liksom givandet och tagandet är två aspekter av samma fenomen så förhåller det sig på samma sätt med grunden för detta fenomen, d.v.s. förpliktelser och rättigheter. Mina rättigheter är beroende av någon annans skyldigheter.
Allt givande bygger på en etisk/moralisk, legal eller kärleksfullt medkännande plikt (känsla) av att dela med sig. Och detta givande blir då någon annans tagande.
Orden plikt och skyldighet har i det moderna svenska språket tyvärr kommit att få en negativ klang av tvång och skuld och inte längre den ädla och positiva betydelse som fortfarande finns i det engelska ordet ”duty”. Den sanna innebörden är dock något i grunden mycket positivt – att ersätta snålhet och egoism med generositet och oegennytta.
Vi lever dock i ett samhälle som allt mer kommit att fokusera på rättigheter, vilket paradoxalt nog kommit att uppfattas som något ädelt och förtjänstfullt. Helst ska dessa rättigheter också komma utan några förpliktelser.
Det säger sig självt att i varje sammanhang där alla i första hand fokuserar på sina rättigheter och vad man kan få ut av sin relation till andra människor i stället för sina förpliktelser och vad man kan ge, så kommer egoism, egennytta, och osund konkurrensen att härska. Detta är grunden till alla mänskliga konflikter och det mesta av mänskligt lidande.
I ett idealsamhälle, där varje person i stället sätter sina medmänniskors intressen i första rummet och fokuserar på alla de sätt man själv kan bidra till andras välgång, så skulle i slutändan alla bli vinnare, såväl i det lilla som i det stora.
Att utföra sina plikter leder till fred och kärlek, medan att enbart hävda sina rättigheter leder till konflikt. Fokus på förpliktelser leder till samarbete medan fokus på rättigheter leder till konkurrens. Förpliktelser förenar medan rättigheter delar upp. Man är själv i kontroll över sina förpliktelser, medan man är beroende av andra för sina rättigheter.
Att fokusera på vad du kan ge i stället för vad du kan få kan också vara befriande, eftersom du inte längre behöver hålla räkning för att säkerställa en “rättvis balans” på tjänster och gentjänster.
Detta är en djupt känd insikt inom Buddhismen, där vägen till upplysning går genom att successivt göra sig av med allt inre hat, girighet och andlig okunnighet till förmån för kärleksfull vänlighet, generositet och visdom.
Något sådant idealsamhälle existerar givetvis inte och om vissa hela tiden okritiskt fokuserar på sina förpliktelser medan andra insisterar på sina rättigheter så kommer de förra att bli utnyttjade av de senare. Detta är dock i sig inget argument mot att verka för att skifta fokus från rättigheter till förpliktelser på alla nivåer och i alla sammanhang.
Detta kräver en kraftfull vision och insikt i vad som leder till ett gott samhälle. En som insåg detta var John F Kennedy, som i sitt installationstal den 20 januari 1961 yttrade ”Och därför säger jag er, medborgare i USA: fråga inte vad ditt land kan göra för dig – fråga vad du kan göra för ditt land.”
Detta blogginlägg har inspirerats av Sangharakshita (1996). Crossing the stream.
Creativity boost 
One thought on “Om förpliktelser och rättigheter”