
Strax före klockan 8 en kall januarimorgon 2007 kliver en ung man klädd i jeans, tröja och en basebollkeps in på en tunnelbanestation i centrala Washington DC. Han plockar upp en violin ur ett fodral, lägger fodralet på marken framför sig med några mynt i och under de nästkommande 43 minuterna spelar han sex klassiska stycken. Under denna tid passerar 1 097 personer. Tjugosju av dem lägger en slant, oftast i farten. Endast sju personer stannar upp och lyssnar i minst en minut, däribland en treårig svart pojke som med våld får dras därifrån av sin mamma. Totala intäkten blir 32 dollar och 17 cent.
Detta skulle kunnat vara en vanlig medioker gatumusikant, men det var det inte. Continue reading “Vi ser bara vad vi förväntar oss att se”