The moon and your creativity

Moon 1000x667
“Super moon”, 3 December, 2017

Is the moon and its cycle affecting our creativity? This question is especially pertinent tonight, when there is a “super moon“.

This full moon has a larger-than-usual apparent size of the lunar disk as seen from Earth, coinciding with the closest distance that the Moon reaches to Earth in its elliptic orbit.

I was thrilled to have coincidentally just received my new telephoto lens today, and had a splendid opportunity to test it on the moon (result as above).

The time of the full moon has a specific significance in many cultures, and it’s not unusual among highly sensitive persons that they have special bodily and emotional feelings during the full moon, including insomnia.

It seems however that the correlation between the full moon and various mental disorders and disturbances, “lunacy” could account for less than 1% of these conditions, which should be a comforting thought.

So what about creativity? Getting the million dollar idea, may depend on how easily you could access all the myriads of associative connections happening in the subconscious parts of your brain every single moment.

What normally keeps all these new combinations of concepts from popping up in your conscious mind as new ideas, is the effective filter mechanisms you have in order to reserve your limited conscious thought capacity (one thought at a time) for the more mundane but necessary tasks of your daily life.

A way of toning down these filters is through regular meditation, and some people regularly into spiritual meditation note an easier access to normally subconsious thoughts when meditating at the time of the full moon, and especially during a super moon.

Is this true? I don’t know. Next time to find out for yourself will be on the night of the 2nd January, 2018. If you are not yet into meditation, then perhaps time to start now.

svensk_flagga  Detta blogginlägg på svenska

 

 

Månen och din kreativitet

Moon 1000x667
Supermåne, 3 december, 2017

Kan månen och dess cykel påverka vår kreativitet? Denna fråga är särskilt relevant just i kväll när vi kan glädjas åt en “supermåne“.

Denna fullmåne har en större än vanlig skenbar storlek på månskivan sett från jorden, som sammanfaller med det närmaste avståndet som månen når till jorden i sin elliptiska omloppsbana.

Jag var därför tacksam att det nya teleobjektivet jag beställt kom just i dag, vilket gav mig ett utmärkt tillfälle att testa det på månen (resultat som ovan).

Fullmånen har en särskild betydelse i många kulturer, och det är inte ovanligt bland högkänsliga personer att de känner av speciella kroppsliga och känslomässiga sensationer, inklusive sömnlöshet, just under fullmånen.

Det verkar emellertid som att korrelationen mellan fullmånen och olika psykiska störningar och störningar, “mångalen” kan svara för mindre än 1% av dessa tillstånd, vilket borde vara en tröstande tanke med tanke på så regelbundet vi har en full måne.

Så hur är det med månen och kreativiteten? Att få den där briljanta idén kan bero på hur lätt du har att få tillgång till alla de myriader av associativa kopplingar som händer i de undermedvetna delarna av din hjärna varje ögonblick.

Vad som normalt förhindrar alla dessa nya kombinationer av olika tankar och koncept att dyka upp i ditt medvetna sinne som nya idéer är de effektiva filtermekanismerna du har som tjänar att spara din begränsade medvetna tankekapacitet (en tanke i taget) för de mer vardagliga men nödvändiga uppgifterna i ditt dagliga liv.

Ett sätt att tona ner dessa filter är genom regelbunden meditation, och vissa människor som regelbundet praktiserar andlig meditation, upplever sig ha lättare tillgång till vanligen undermedvetna tankar när de mediterar under tiden för fullmånen och särskilt då under en supermåne.

Är detta sant? Inte vet jag, men nästa gång du kan ta reda på det själv kommer att vara natten 2-3 januari 2018. Om du ännu inte börjat meditera regelbundet, så är det kanske dags att börja nu.

united-kingdom-flag-1-  This blog post in English

Trees falling without a sound, quantum mechanics, and creative problem-solving

Falling tree

If a tree falls in a forest and no one is around to hear it, does it make a sound?” This is a well-known philosophical question, which many persons have been pondering on.

Physically, a sound is generated when a wave movement is propagated through a medium (in this case the air) and then reaches a hearing organ of a biological being and then perceived as sound. Everything that is experienced happens therefore within the individual who experiences it, as I wrote about in a previous blog post.

One way to consider the falling tree in the forest is that if no one is there to observe the event, there is also no safe way to say whether the event occurred or not. Therefore, the event then becomes identical to an event that never occurred.

Similarly, according to quantum mechanics, as described by Niels Bohr and Werner Heissenberg in the 1920s, a subatomic elemental particle can be described both as a particle and a quantum wave and paradoxically be in both these states simultaneously.

It is only when the system is observed that the probability is reduced to one of these two possibilities immediately after the measurement. Therefore, reality depends on whether it is observed or not.

This paradox has been illustrated by physicist Erwin Schrödinger in the classical thought experiment Schrödingers cat, where a cat trapped in a box can be both dead and alive at the same time.

SC 6

In the experiment, the death would be triggered by a single atomic decay in a radioactive material in the box (which, according to the quantum mechanics, could simultaneously take place and not). Whenever such a decay is recorded by a Geiger meter, a poisonous gas would be discharged, immediately killing the cat. However, it is only when someone opens the box and observe the cat that the two outcomes are reduced to a single one – a dead cat or a living cat.

schroedingers-cat

Both the quantum mechanical paradox of Schrödinger’s cat and the story of the falling tree have a direct parallel in our minds when we solve problems using our associative ability.

Every second there are millions of subconscious associations where different thoughts, concepts, feelings, symbols and memory fragments constantly bounce against each other in combinations that are tested against the problem we are trying to solve without us being aware of it.

As the brain focuses on unresolved issues, only one or a few of these combinations of different thoughts and memories will reach our consciousness as an insight or an aha experience. This would also require that we have a mental readiness to capture the insight and that we are not in an environment where we are distracted.

All the other millions of different thought associations taking place in our brains will never reach our consciousness, and in the same way as the falling tree in the forest, they may either have happened or not and we have no way to decide which.

As long as our consciousness has not perceived a thought from our subconscious brain part, this thought is thus identical to a thought that never occurred, and therefore lacks all meaning and relevance to us.

We can never know what thoughts exist within us, if they don’t reach our consciousness. However, we can train our ability to open up for the wealth of creativity we carry within us.

This can be done both by practicing our association skills and by staying in stressful environments, meditation and mindfulness, and tuning down the filters and opening our window to our subconscious minds and recording in a non-judging manner everything that comes up and down.

We can also denounce this creative gift by blindfolded stressing through life and further rejecting all the odd and unexpected ideas that do not directly fit our world view.


Note: Einstein, who with his work laid the theoretical foundation for quantum mechanics, could never accept the underlying paradox described above. He expressed his views as : “God does not play dice with the universe.”

svensk_flagga Detta blogginlägg på svenska

Ljudlöst fallande träd, kvantmekanik, och kreativ problemlösning

Falling tree

“Om ett träd faller i en skog och ingen finns där som lyssnar hörs det då något ljud?” Detta är en känd filosofisk fråga som många funderat på

Rent fysiskt så uppstår ett ljud när en vågrörelse fortplantas genom ett medium (i detta fall luften) för att sedan nå ett hörselorgan hos en biologisk varelse och hos denna uppfattas som ljud. Allting som upplevs sker därför inom den individ som upplever det, vilket jag skrivit om i ett tidigare blogginlägg.

Ett sätt att då betrakta det fallande trädet i skogen är att om ingen (eller inget) finns där som kan observera händelsen, så finns det heller inget säkert sätt att säga om händelsen ägt rum eller inte. Händelsen blir då identiskt med en händelse som aldrig ägt rum.

Ett liknande tankedilemma finns inom kvantmekaniken, såsom den formulerats av Niels Bohr och Werner Heissenberg redan på 1920-talet. De fann att en subatomär elementarpartikel både kan beskrivas som en partikel och en vågrörelse, och paradoxalt nog befinna sig i båda dessa tillstånd samtidigt.

Det är bara om man observerar systemet som sannolikheten reduceras till en av dessa två möjligheter omedelbart efter mätningen. Verkligheten blir alltså beroende av om den observeras eller inte. Den här paradoxen har illustrerats av fysikern Erwin Schrödinger i det klassiska tankeexperimentet Schrödingers katt. I tankeexperimentet kan en katt instängd i en låda vara både död och levande samtidigt.

SC 6

I det här fallet skulle döden ske genom att ett atomiskt sönderfall i ett radioaktivt material i lådan (som enligt kvantmekaniken samtidigt både kan ha skett och inte skett) registreras av en Geigermätare och ett utslag resulterar i att en giftgas släpps ut i lådan och omedelbart dödar katten. Det är då bara om man öppnar lådan och tittar efter som de båda utfallen reduceras till ett enda – en död katt eller en levande katt.

schroedingers-cat

 

Både den kvantmekaniska paradoxen med Schrödingers katt och historien med det fallande trädet har en direkt parallell i våra hjärnor när vi löser problem med hjälp av vår associativa förmåga.

Det sker varje sekund miljontals undermedvetna associationer, där olika tankar, koncept, känslor, symboler och minnesfragment hela tiden studsar mot varandra i kombinationer som omedvetet testas mot det problem vi försöker lösa.

Då hjärnan fokuserar på olösta problem så är det bara en eller ett fåtal av alla dessa kombinationer av olika tankar och minnen som når upp till vårt medvetande som en insikt eller en aha-upplevelse. Detta kräver dessutom att vi har en mental beredskap att fånga upp insikten och att vi befinner oss i en miljö där vi inte är distraherade.

De övriga av dessa miljontals olika tankeassociationer kommer aldrig att nå vårt medvetande och på samma sätt som det fallande trädet i skogen kan vilken som helst av dem antingen ha skett eller inte skett och vi har inget sätt att avgöra vilket.

Så länge en tanke från vårt undermedvetna inte har nått upp till vårt medvetande så är den alltså identisk med en tanke som aldrig ägt rum, och den saknar därmed all mening och relevans för oss.

Vi kan aldrig veta vilka tankar som finns inom oss men som inte släpps upp till vårt medvetande. Vi kan däremot träna upp vår förmåga att öppna upp oss för den rikedom vi bär inom oss.

Detta kan ske både genom att öva upp vår associationsförmåga och att genom vistelse i avstressande miljöer, meditation och mindfulness och tona ner filtren och öppna upp vårt fönster till våra undermedvetna tankar och på ett icke bedömande sätt registrera allt som då kommer upp och ut.

Vi kan också frånsäga oss denna skatt genom att stressa genom livet med skygglapparna på och kritiskt förkasta till intighet alla udda och oväntade idéer som inte direkt passar in i vår världsbild.


Not: Einstein, som med sina arbeten lade den teoretiska grunden till kvantmekaniken, kunde aldrig acceptera den underliggande paradoxen som beskrivits ovan. Han uttryckte det som: “Gud kastar inte tärning med universum”.

united-kingdom-flag-1- This blog post in English

Bankfack eller minestronesoppa: modern neurovetenskap sprider ljus kring vår fantastiska associationsförmåga

electric-brain-800x600

Vad är det som gör att vi människor har en förmåga att associera och skapa helt nya tankemönster mycket effektivare än den mest kraftfulla superdator? Moderna neurovetenskapliga landvinningar kring hur vår hjärna lagrar och hanterar minnen kastar nytt ljus över denna gåta.

Datorers minnen är som bankfack …

Men låt oss börja med att titta på hur datorerna fungerar. Varje informationsbit i minnet på den traditionella datorn är uppbyggt av ettor och nollor. Dessa lagras i ett mönster som förblir konstant över den lagrade tiden, såvida den inte blir överskriven eller ändrad av datorns mjukvara.

Varje sekvens av ettor och nollor är också reserverad för en enda informationsbit och den lagrade informationen varken påverkar eller blir påverkad av annan information som är lagrad bredvid. Informationen är lagrad på en specifik plats som nås via datorns adressregister och informationen som är lagrad bredvid kan vara helt orelaterad.

Det fungerar lite grand som värdefacken i ett bankvalv. Varje fack har sin egen ägare och sin egen nyckel som kan öppna facket (men bar just det facket), helt oavsett vad som finns i facket bredvid

Denna konstruktion är säker och ändamålsenlig men gör också att datorn i grunden är dum utan förmåga till kreativt nyskapande.

… medan hjärnan mer fungerar som en minestronesoppa

Minnet i den mänskliga hjärnan är helt annorlunda uppbyggt. Minnesinformationen som är lagrad i hjärnan är inte statisk utan förändras hela tiden. Den modifieras, byggs om eller försvinner vilket gör den mindre säker och stabil, men å andra sidan möjliggör detta nya kreativa tankar och idéer.

Hur är då detta möjligt? För att förstå detta måste vi betrakta tre olika aspekter av hur våra minnen organiseras.

För det första kan varje enskild minnesnervcell aktiveras av ett intervall av kvaliteter, s.k. mikroattribut, t.ex. nyanser av färgen gult. En viss nervcell reagerar starkast på en mycket specifik våglängd av gult, men reagerar också, men inte lika starkt på andra snarlika gula nyanser. Den intilliggande nervcellen reagerar också på ett intervall av gult men har sin preferens för en aning annorlunda nyans.

Konsekvensen är att varje specifikt minne kodas i många olika nervceller, men också att varje nervcell kodar för många olika men snarlika minnen. När vi plockar fram ett minne så aktiverar vi därför en hel nervcellsgrupp, men signalstyrkan skiljer sig nervcellerna emellan från mycket starkt till mycket svagt.

Den andra aspekten av minnesfunktionen är att minnesgrupperna är distribuerade över hjärnbarken så att besläktade eller snarlika mikroattribut lagras i sidan om varandra och adresseras efter sitt innehåll.

När vi t.ex. lagrar minnet av en windsurfingbräda så kan de olika nervgrupperna som kodar för det trekantiga blå seglet hamna tätt intill de nervgrupper som kodar för den platta vita brädan, som ligger intill gruppen som kodar för vatten.

Allt vi minns är alltså associerat till något annat. När vi nästa gång ska lagra minnet av en simmande fisk så kanske dessa nya nervgrupper hamnar sidan om den tidigare vattengruppen. Vi är naturligtvis inte medvetna om dessa kopplingar mellan vitt, trekantigt, vatten och fisk, eller några av de hundratal miljoner andra kopplingarna mellan olika mikroattribut och i vårt medvetna tänkande skulle vi antagligen inte kunnat göra kopplingarna.

De olika nervgrupperna har en tendens att överlappa varandra vilket innebär att en del av de nervceller som har sin preferens för vatten kan svagt aktiveras av formen trekantig (från seglet). Denna konstruktion av vårt minne gör att det finns otaliga olika vägar att plocka fram vart och ett av alla de olika intryck som lagrats i våra minnen.

Den tredje viktiga aspekten är att minnet hela tiden byggs om. Varje gång vi plockar fram ett minne så konstruerar vi om det utifrån senare erfarenheter, pågående aktivitet och den sinnesstämning vi råkar befinna oss i, så att det bättre passar in i vår kontext. Minnet lagras sedan om i en delvis annorlunda ny version.

Detta fönster mellan återkallande och konsolidering av ett visst minne är känsligt och inte minst samtal med andra kan kraftigt påverka vad vi minns. Om du sett en grön boll och någon frågar dig om bollen du sett var röd, så kommer också färgen röd att adderas till minnet och du kan förledas att tro att du faktiskt sett en röd boll.

Dessa ”nya” minnen kan upplevs mycket intensivt och vi kan ha mycket klara och övertygande minnesbilder av något som aldrig hänt. Om vi verkligen vill vara säkra på att minnas något på ett korrekt sätt måste vi därför dokumentera det på något objektivt och oföränderligt sätt, t.ex. i skrift, foton, film, eller ljudinspelningar.

Om datorns minne kan liknas vid ett antal låsta bankfack så är den mänskliga hjärnans minneslagring alltså mer som en kokande minestronesoppa där de olika bitarna av kött, grönsaker och pasta hela tiden virvlar runt och studsar mot varandra i det kokande vattnet. Ingenting är konstant och allt hänger på något sätt samman.

 Kopplingar mellan synbart orelaterade minnen

Det sammanlagda resultatet av dessa tre aspekter på vår minnesfunktion är att relaterade informationsbitar inte bara kan förstärka varandra utan också interagera med varandra och med närliggande omkonstruerad information på ett utomordentligt effektivt och kreativt sätt.

Den nya informationen som hela tiden uppstår i gränslandet mellan olika mikroattribut är alltså inte slumpmässig och nonsensartad utan kopplingarna är relevanta även om de inte är direkt uppenbara.

När vi sedan aktiverar våra minnesgrupper i sökandet efter den kreativa idén så får vi varje gång vi plockar upp ett minne automatiskt på köpet en massa koncept som är relaterade, men på ett helt nytt sätt och därmed potentiella bärare av nya insikter.

Detta är grunden för vår fantastiska associationsförmåga som möjliggör att en tankebana plötsligt kan byta spår och att helt olika tankar kan studsa mot varandra, blandas och omformas till något nytt.

 Vi tänker med hela kroppen

Förmågan att associera gör att varje gång vi utsätts för olika stimuli så sätts det igång en hel kedja inte bara av tankar utan även av kroppsliga reaktioner. Om vi tänker på sex så reagerar kroppen med sexuell upphetsning, om vi tänker på en råtta så reser sig håren på kroppen och om vi hör ordet spya, så känner vi en lätt äckelkänsla i magen. Vi tänker alltså inte endast med vår hjärna utan med hela vår kropp.

 Idéerna flödar

Att associera är inte en helt spontan kreativ process där idéerna av sig själva kommer upp till ytan, utan mer ett aktivt sökande efter associationer på ett halvspontant sätt med element både från den spontana och medvetna vägen av idégenereringen.

Personer med ett ständigt flöde av nya idéer eller förmåga att leka ordlekar och spontant se nya sammanhang har starkt aktiverade associationsområden, och har därtill förmågan att få impulser från dessa att flöda upp till medvetandet genom nertonade filtermekanismer. Men även för dem som normalt har svårare att sätta på idékranen så finns det möjligheter att medvetet tona ner filtren när det behövs med hjälp av olika tekniker.


”Den mänskliga hjärnan hade en stor minneslagring. Den gjorde oss nyfikna och väldigt kreativa. Det var dessa egenskaper som gav oss en fördel – nyfikenhet, kreativitet och minne. Och den hjärnan gjorde något mycket speciellt. Den uppfann en idé som kallas ’framtiden’.”

– David Suzuki


Källa: Gabora L, Ranjan A (2013). How insight emerges in a distributed, content-adressable memory. I: Vartanian, Bristol AS, Kaufman JC (Red) (2013). Neuroscience of  crcreativity. Cambridge, Ma: MIT Press.

united-kingdom-flag-1- This blog  post in English

Safety boxes or minestrone soup: Modern neuroscience sheds light on our amazing association abilities

electric-brain-800x600

What is the secret behind our ability to associate and create brand new thought-patterns much more efficiently than the most powerful supercomputer? Modern neuroscience achievements about how our mind stores and manages memories shed new light on this mystery.

Computer memory is like safety boxes in a bank …

But let’s start by looking at how the computers work. Each piece of information in the memory of the traditional computer is made up of ones and zeros. These are stored in a pattern that remains constant over the stored time, unless it is overwritten or modified by the computer software.

Each sequence of ones and zeros is also reserved for a single piece of information and the stored information neither affects nor is affected by other information stored next to it. The information is stored in a specific location that is accessed through the computer’s address book and the information stored next to it may be completely unrelated.

It works a little bit like the safety boxes in a bank vault. Each box has its own owner and own key that can open the box (and only that box), no matter what is in the box next to it

This construction is safe and efficient, but also makes the computer basically stupid without the ability to make creative associations.

… while the brain is more like a minestrone soup

The memory of the human brain is built completely different. The memory information stored in the brain is not static but changes all the time. It is modified, rebuilt or disappear, making it less secure and stable, but on the other hand, it allows for new creative thoughts and ideas.

How is this possible? To understand this, we need to consider three different aspects of how our memories are organised.

Firstly, each individual memory-coding nerve cell can be activated by a range of qualities, so called micro-attributes, e.g. shades of the colour yellow. A certain nerve cell reacts strongly on a very specific wavelength of yellow, but also responds, but not as strongly to other similar yellow shades. The adjacent nerve cell also reacts to an interval of yellow but has a preference for slightly different shades.

The consequence is that each specific memory is encoded in many different nerve cells, but also that each nerve cell encodes many different but similar memories. When we pick up a memory, we activate an entire group of nerve cell, but the signal strength differs between the nerves from very strong to very weak.

The second aspect of memory function is that the memory groups are distributed over the brain cortex so that related or similar micro attributes are stored adjacent to each other and addressed according to their content.

When we store the memory of a windsurfing board, the different nerve groups encoding the triangular blue sail can be adjacent to the nerve groups encoding the flat white board, which is adjacent to the water-coding group of nerve cells.

Everything we remember is therefore associated with something else. When we next time store the memory of a swimming fish, these new nerve groups may end up close to the previous water group. We are of course not aware of these links between white, triangles, water and fish, or some of the hundreds of millions of other links between different micro-attributes, and in our conscious mind we could most likely not have made the connections.

The different nerve groups tend to overlap each other, which means that some of the nerve cells that have their preference for water can be slightly activated by the shape triangular (from the sail). This construction of our memory means that there are countless of different ways to pick up each of the different impressions stored in our memories.

The third important aspect is that the memory is constantly being rebuilt. Each time we pick up a memory, we will reshape it based on recent experiences, ongoing activities and our present mood, so that the memory will better fit our context. The memory is then re-stored in a partially different new version.

This window between recalling and consolidating a certain memory is sensitive, and conversations with others can greatly affect what we remember. If you saw a green ball, and someone asks you if the ball you saw was red, then the colour red will be added to memory and you may be led to believe that you actually saw a red ball.

These “new” memories can be experienced very intensively and we can have very clear and compelling memories of something that has never happened. If we really want to be sure to remember something correctly, we need to document it in an objective and unchangeable way, for example in writing, photos, movies, or audio recordings.

If the memory of the computer is similar to a number of locked bank safety boxes, then the memory of human brain is more like a boiling minestrone soup where the various pieces of meat, vegetables and pasta all the time swirl and bounce against each other in the boiling water. Nothing is constant and everything is connected in some way.

Connections between seemingly unrelated memories

The overall outcome of these three aspects of our memory function is that related information pieces can not only enhance each other but also interact with each other and with nearby reconstructed information in an extremely efficient and creative manner.

The new information that always occurs in the border between different micro-attributes is thus not random and nonsensical, but the links are relevant, although not immediately apparent.

When we then activate our memory groups in the search for the creative idea, each time we pick up a memory automatically “for free”, we also get a lot of concepts that are related, but in a whole new way and thus potential carriers for new insights.

This is the basis for our amazing association skills that allow our minds to suddenly change traces and let completely different thoughts bounce against each other, blend and transform into something new.

We think with our entire body

The ability to associate means that every time we are exposed to different stimuli, a whole chain-reaction is launched, not only through thoughts but also through bodily reactions. If we think of sex, the body reacts with sexual arousal, if we think of a rat, the hair is moving on the body and if we hear the word “vomit”, we feel a sense of discomfort in the stomach. Thus, we do not only think with our brain but with our entire body.

The ideas flow

Associating is not a completely spontaneous creative process, where the ideas of themselves come to the surface, but a more active search after associations in a semi-conscious way with elements both from the spontaneous and conscious way of idea generation.

People with a constant flow of new ideas or ability to play with words and spontaneously see new contexts have highly activated association areas in the brain, and in addition, they have the ability to get their impulses flowing up to their consciousness through down-tuned filters to the subconscious brain regions. But even for those who usually have more difficulties in putting on the taps, there are ways and techniques to tune down the filters to better access the associative parts of the brain.


“The human brain had a big memory storage. It made us curious and very creative. These qualities gave us an advantage – curiosity, creativity and memory. And that brain did something very special. It invented an idea called ‘the future’. “

– David Suzuki


Source: Gabora L, Ranjan A (2013). How insight emerges in a distributed, content-addressable memory. In: Vartanian, Bristol AS, Kaufman JC (Ed.) (2013). Neuroscience of creativity. Cambridge, MA: MIT Press.

svensk_flagga Detta blogginlägg på svenska

De tio kreativa förmågorna

Illusion of the MindI början av mitt eget kreativa utforskande återkom jag ständigt till frågan vad det egentligen är att vara kreativ. Går det att definiera en viss kreativ förmåga? Det finns ju så många kreativa personer – uppfinnare, musiker, konstnärer – så det borde ju gå att borra sig ner till en gemensam nämnare, den magiska silverkulan, en förmåga som är gemensam för alla kreativa människor. Men ju mer jag själv lärde mig om kreativitetens olika aspekter, desto mer insåg jag att detta var ett stickspår. Det finns inte en enda kreativ förmåga utan en hel rad av dem, och det är när flera av dessa samspelar och förstärker varandra som vi verkligen kan utnyttja vår fulla kreativa potential. Efter mycket funderande kom jag fram till hur jag själv såg på dessa förmågor och vilka de var. Det finns säkert många som inte håller med om just den här listan, men för mig har den varit nyttig för att sedan kunna gå vidare och utveckla dem.

  1. Nyfikenhet
  2. Fantasi och föreställningsförmåga
  3. Lekfullhet
  4. Associationsförmåga
  5. Medveten närvaro (mindfulness)
  6. Mod
  7. Uthållighet
  8. Förmåga att komma i flow
  9. Förmåga att utnyttja sina känslor
  10. Logiskt tänkande och problemlösningsförmåga

Dessa är förmågor inte egenskaper. En egenskap är vi född med, men förmågor kan vi träna upp. Se dem som olika muskelgrupper som med rätt träning kan växa och utvecklas. Lika lite som man blir en bra idrottsman genom att titta på Tv-sporten blir man mer kreativ genom att läsa böcker och blogg-inlägg utan förmågorna behöver tränas upp och mest träning behövs för de förmågor som inte faller sig naturliga för oss. Det finns mängder av sätt att träna upp dessa förmågor och jag kommer att återkomma till en del av dem i framtida blogg-inlägg.

united-kingdom-flag-1- This blog post in English