The amazing ability of self-awarenss

self-awareness

One of the most important abilities that distinguishes us from most animals is our ability of self-awareness. We can, if we so wish, with our imagination place us outside ourselves, and observe ourselves with (partly) independent eyes. Doing this with a combination of self-criticism and self-compassion is a good exercise that can help us grow as human beings.

With this I mean to seek as true an image as possible about who we really are, with our strengths as well as our weaknesses. This should be done with a large amount of self-love. No one is perfect, and if we are unable to love ourselves, we can neither love others on a deeper level, nor allow others to truly love us.

True self-reflection is not easy, and we often fool ourselves based on the emotional state we happen to be in at the moment, but we also tend to create our own narrative of our life that we would like to paint more brightly than all the gray shades of reality.

When we reflect on who we really are, it’s important also to be our own mirror that reflects our inner self. This is not always easy, as we are easily affected by what we constantly hear others say about ourselves. We may hear that we do not strive enough, that we do not listen, that we do not care, that we only think of ourselves. Many times it’s the negative comments that dominate, not least in many failing relationships.

Certainly, there may sometimes be grains of truth in such comments, and if we want to develop and grow as human beings, it may be worth reflecting on whether there is something to learn from the criticism, or maybe it’s even something we are not aware of – our blind spots. We then have the opportunity to decide for ourselves if there is something we need to change.

But more often than not, the criticism we encounter from others is a projection of the other person’s own inner frustrations and feelings of shortcomings, which are off- loaded on us, as it is always easier to blame others than to change your own actions and attitudes.

I have written in a previous blog post that all of our experiences take place within us. Everything begins with our own thoughts that are inner reflections on all the impressions that reach us from the outside.

With self-awareness, imagination, and with the help of our inner ethical and moral compass, it is our own responsibility to draw conclusions from our awareness of who we are and who we want to be and then act upon this with detemination.

svensk_flagga   Detta blogginlägg på svenska

Den fantastiska förmågan till självmedvetenhet

self-awareness

En av de viktigare sakerna som skiljer oss från de flesta djur är vår förmåga till självmedvetande. Vi kan, om vi så önskar, med vår föreställningsförmåga ställa oss utanför oss själva, och betrakta oss själva med (delvis) oberoende ögon. Att då och då göra detta med både självkritik och självkärlek, är en nyttig övning som kan hjälpa oss att växa som människor.

Med detta menar jag att söka en så sann bild som möjligt om vem vi verkligen är, med våra styrkor såväl som våra svagheter. Detta måste ske med ett stort mått av kärlek mot oss själva. Ingen är perfekt, och om vi inte har förmåga att älska oss själva, så kan vi varken älska andra på ett djupare plan, eller tillåta andra att verkligen älska oss.

Sann självreflektion är inte lätt, och vi lurar ofta oss själva utifrån vilket känslomässigt tillstånd vi råkar befinna oss i just i stunden, men också eftersom vi har en tendens att skapa en egen berättelse om vårt liv, som vi gärna vill göra mer positiv än verklighetens alla gråtoner.

När vi reflekterar över vilka vi verkligen är, så är det viktigt att själva vara spegeln som reflekterar vårt inre jag. Detta är inte alltid så lätt, då vi lätt blir färgade av vad vi hela tiden hör andra säga om oss. Vi kanske får höra att vi inte anstränger oss tillräckligt, att vi inte lyssnar, att vi inte bryr oss, att vi bara tänker på oss själva. Många gånger är det de negativa kommentarerna som dominerar, inte minst i många relationer som börjar knaka.

Visst kan det finnas ibland korn av sanning kring sådana kommentarer, och om vi vill utvecklas som människor kan det vara värt att reflektera över om det ligger något i kritiken, eller kanske det till och med är något som vi inte är medvetna om – våra blinda fläckar. Vi har då en möjlighet till självreflektion för att se om det är något vi behöver ändra.

Men oftare än så är kritiken vi möter från andra en projektion av den andra personens egna inre frustrationer och känslor av tillkortakommanden, som lastas på oss då det alltid är lättare att skylla problem på andra än att ta tag i dem själv.

Jag har i ett tidigare blogginlägg skrivit om att alla våra upplevelser sker inom oss. Allting börjar med våra egna tankar som är inre reflektioner på alla de intryck som når oss utifrån.

Med självmedvetande, föreställningsförmåga, och med hjälp av vår inre etiska och moraliska kompass är det sedan vårt eget ansvar att dra slutsatserna från vårt medvetande om vem vi är och vem vi vill vara och sedan handla därefter.

united-kingdom-flag-1-   This blog post in English

To do or to talk about doing

Donald Trump

Sometimes our ego gets in our way of actually doing things!

The creative process often begins with a first brilliant idea, and then in our inner dialogue we paint in brilliant colors the amazing things we want to achieve. This is an important part of creativity, because if we fail to formulate our intention to ourselves, we have little chance to realise our dreams.

Often this is the easiest part of the creative process, but it feels so good! Because with this, we have actually left the starting blocks and are out on the track – at least that’s what we think. The “feel-good hormones” are flooding in our body and we feel at our creative peak.

The feeling of being on the way and the need for confirmation (that inner ego that has to be nurtured and watered all the time), means that we immediately begin to share with others what great deeds we have ahead of us.

Say that we have an idea for the plot of a new novel. A Facebook posting about our new author ambition immediately gets a lot of “likes” and encouraged by this, we continue to describe in detail our masterpiece to be. The confirmation we receive encourages us to continue – but not to do, but to talk about doing.

Eventually however, comes the moment of truth, when we actually sit down to get started with the actual creative work. But panic! Nothing comes out! That amazing plot for our novel suddenly feels quite thin, and the words are not flowing as we had expected.

Well, we can always go back to our social media and continue sharing our author efforts, because then we have achieved something. Our self-esteem is restored!

PS. Sometimes it is not a bad thing though that ideas remain as words and do not materialise. 🙂


This blog post was inspired by Cory Arcangel’s book “Working on my novel“.

svensk_flagga  Detta blogginlägg på svenska.

Att göra eller prata om att göra

Donald Trump

Den kreativa processen börjar ofta med att vi får en första briljant idé och sedan i vår  inre dialog i lysande färger målar upp det fantastiska vi vill åstadkomma. Detta är en viktig del av skapandet för om vi inte lyckas formulera vår intention inför oss själva så har vi liten möjlighet att kunna gå vidare.

Ofta är detta den lättaste delen av skaparprocessen, men den känns ju så bra för i och med detta så har vi ju faktiskt kommit ut ur startblocken och är ute på banan – tror vi. “Må-bra-hormonen” pytsas ut i kroppen och vi känner oss på vår kreativa topp.

Känslan av att vara på väg och behovet av bekräftelse (det där inre egot som hela tiden måste vårdas och vattnas) gör att vi direkt börjar dela med oss till andra om vilka stordåd vi har framför oss.

Vi har kanske fått en idé till en roman. Ett Facebook-inlägg om vår nya författarambition får genast en massa “likes” och uppmuntrade av detta så fortsätter vi att beskriva det kommande storverket. Den bekräftelse vi får sporrar oss att fortsätta – men inte att göra, utan att tala om vad vi ska göra.

Så småningom kommer dock sanningens ögonblick då vi faktiskt sätter oss ner för att göra slag i saken och påbörja själva skapandet. Men panik. Det vill sig inte! Det där fantastiska romanuppslaget känns plötsligt ganska tunt, och orden vill inte riktigt komma fram.

Nåja, vi kan ju alltid gå tillbaka till våra sociala medier och dela med oss av våra författarmödor, för då har vi ju i alla fall åstadkommit något. Självkänslan är återställd!

PS. Ibland är det inte alltigenom negativt att idéer (romaner eller andra) stannar vid ord och inte övergår i handling. 🙂


Detta blogginlägg har inspirerats av Cory Arcangels bok “Working on my novel.

united-kingdom-flag-1-  This blog post in English