Like the monk in the old Zen story, we are carrying a lot of mental burdens that just cause us pain and suffering.
In a well-known Zen story, two monks are walking along a country road. They eventually come to a place where they need to cross a river. By the riverside they see a young woman who also wants to cross over to the other side, but the current is too heavy. The older of the monks offers to carry her across, and she gratefully accepts the offer. On the other side they bid farewell and the two monks continue their walk.
Liksom munken i den gamla zen-berättelsen, så bär vi på en rad mentala bördor som bara orsakar oss smärta och lidande.
I en välkänd Zen-historia går två munkar längs en landsväg. De kommer så småningom till ett ställe där de behöver korsa en flod. Vid flodstranden ser de en ung kvinna som också vill korsa över till andra sidan, men strömmen är för stark. Den äldre av munkarna erbjuder att bära henne över till andra sidan på sina axlar, och hon accepterar tacksamt erbjudandet. På andra sidan tar de farväl och de två munkarna fortsätter sin vandring.
The question “Who am I?” has followed reflecting humans over millennia, and preoccupied the minds of numerous philosophers. The most common answer is to frame it in our relations to the outer world. I’m a son in relation to my parents, I’m a father in relation to my children, I’m a partner in relation to my loved one, I’m a professional in relation to my employer and colleagues, and so on. But this is not the true “me”. These are only my relational positions. So, who am I?
Continue reading “Who am I? A short reflection on an eternal question”
Frågan “Vem är jag?” har följt reflekterande människor över årtusendena och upptagit tankarna hos många filosofer. Det vanligaste svaret är att sätta jaget i relation till omvärlden. Jag är en son i förhållande till mina föräldrar, jag är en far i förhållande till mina barn, jag är en partner i förhållande till min älskade, jag är en yrkesmänniska i förhållande till min arbetsgivare och mina kollegor, o.s.v. Men det här är inte mitt sanna “jag“. Dessa är bara mina relativa positioner. Så vem är jag?
Continue reading “Vem är jag? En kort reflektion över en evig fråga”
One of the most important Buddhist teaching, and the third step on the Buddha’s Noble Eightfold Path to enlightenment, concerns “Right speech”. The way we communicate affects both our own self-image and how we are regarded and treated by others. Communication is a powerful tool and its consequences could lead to peace, freedom and harmony as well as to hatred, terror and genocide.
According to the Buddha, right speech should be truthful, kind, helpful and promote understanding, harmony and unity. This sounds self-evident, and most of us would agree to this ideal and appreciate if this was also practised by those around us. However, we would only need to look more closely at ourselves to realise that this is not always easy to follow.
En av de viktigaste buddhistiska lärorna, och det tredje steget på Buddhas Ädla Åttafaldiga Väg till upplysning, berör “rätt tal”. Hur vi kommunicerar påverkar både vår egen självbild och hur vi ses och behandlas av andra. Kommunikation är ett kraftfullt verktyg och dess konsekvenser kan leda till såväl fred, frihet och harmoni som till hat, terror och folkmord.
Enligt Buddha bör rätt tal vara sanningsenligt, vänligt, hjälpsamt samt främja förståelse, harmoni och enighet. Detta låter självklart, och de flesta av oss skulle hålla med om det här idealet och uppskatta om det också praktiserades av dem runt omkring oss. Vi skulle dock bara behöva titta närmare på oss själva för att inse att det här rådet inte alltid är så lätt att följa.
When I started to write this blog a year ago, most of my focus was on various aspects of creativity, including creative leadership. However, soon I found myself writing more and more on issues concerning personal development, often reflecting on how our ego and obsession with the material aspects of life get in the way of our growth as human beings. I cannot explain this shift in writing as it was non-intentional, but I found myself more and more making references to Buddhist ideas, as the ethical and philosophical aspects of Buddhism have always had a special appeal to me. However, I had never made any serious efforts to go beneath the surface of Buddhism.
När jag började skriva den här bloggen för ett år sedan var mitt huvudsakliga fokus ägnat åt olika aspekter av kreativitet, inklusive kreativt ledarskap. Men jag fann mig snart skriva mer och mer om frågor rörande personlig utveckling, inte sällan med reflektioner om hur vårt ego och besatthet av de materiella aspekterna av livet kommer i vägen för vår utveckling som människor. Jag kan inte förklara denna glidning i mitt skrivande eftersom det inte var avsiktligt, men jag fann att jag mer och mer gjorde referenser till buddhistiska idéer, då de etiska och filosofiska aspekterna av buddhismen alltid har haft en särskild lockelse hos mig. Jag hade emellertid aldrig gjort några allvarliga ansträngningar att dyka djupare ner i Buddhismen.
The supercurled millennium generation (generation Y), born in the 1980s and 1990s, has been described as both over-protected and self-assured. Throughout their upbringing, they have been encouraged, confirmed and inspired, and as the first generation that have grown up with social media, they have become accustomed to being showered in “likes” simply by posting a selfie on themselves at the breakfast table. In many schools, there have even been prizes awarded to the one coming came last, so that they would not lose self-confidence.
Many in the millennium generation have therefore come to believe that a good job and success is a right, and not something you need to earn. When confronted with the realities of working life, too many have experience a cold shower of reality, and when the self-image has not been matched by the stark reality, many have lost faith in life and gone into depression.
Creativity boost 