Leva och låta leva – eller den ädla konsten att ge och ta emot råd

Unsolicited advice

Det verkar som om ett av de mer populära “nyorden” i den svenska debatten är mansplaining, ett begrepp definierat av Wikipedia som ”att förklara något för någon, oftast en man till kvinna, på ett sätt som uppfattas som nedlåtande eller ringaktande”.

Även om begreppet huvudsakligen används i en feministisk kontext beskrivande en manlig härskarteknik, tror jag att fenomenet (men i ett mindre nedtryckande format) är mer universellt och inte könsspecifikt.

Som en del av den mänskliga kreativa kraften betraktar vi (både män och kvinnor) situationer med sikte på förbättring. Utan denna förmåga skulle vi förmodligen fortfarande leva som jägare och samlare på savannen.

Som de sociala varelser vi är vill vi också dela med oss av våra iakttagelser och åsikter till vår omgivning. När vi ser någon göra något på ett sätt som vi tycker är felaktigt, eller i alla fall inte det mest effektiva, ger vi därför gärna goda råd, ibland ignorerande det faktum att personen i fråga kan vara både skickligare och mer erfaren än vad vi själva är, samt att det finns många vägar som leder till samma mål.

Att ge råd är nödvändigt när vi uppfostrar våra barn. Medan det lilla barnet (åtminstone ibland) kan acceptera vad vi säger, blir situationen annorlunda då barnet växer upp till en rebellisk tonåring. Att hitta sina egna vägar och göra sina egna misstag är en nödvändig del av att växa upp. Den kloka föräldern väljer därför sina strider och försöker istället skapa en trygg omgivning i vilken deras unga kan testa sina egna vingar.

Önskan att gå sin egen väg genom hela livet är särskilt stark bland höggradigt kreativa individer, men vi bär alla denna längtan inom oss. De flesta av oss vill därför helst göra saker på vårt eget sätt och bara ta emot andras råd när vi själva ber om dem. Jag tror att detta gäller lika för både män och kvinnor. Men däremot tror jag att det finns (och ursäkta att jag nu generaliserar) en viktig könsskillnad i hur vi hanterar råd.

En man arbetar ofta ensam i det tysta tills han fastnar. Och när han så småningom berättar för andra om sitt problem så gör han det med en, ibland outtalad, önskan att få den andra människans syn på hur man skulle kunna hitta en lösning.

När å andra sidan en kvinna berättar om ett problem så söker hon kanske råd, men om hon inte specifikt frågat efter det, så kan hon lika gärna bara vilja att någon lyssnar och bekräftar hennes känslor. Detta ger självförtroende och efteråt återgår hon till problemet och löser det på egen hand.

Om den andra personen (i detta fall ofta en man) då istället för att lyssna tolkar situationen som ett rop på hjälp och börjar ge råd, kan han bli anklagad för att ”inte lyssna” och ”alltid vilja fixa saker”. I slutändan kan båda personerna känna sig sårade. Denna könsskillnad kan eventuellt också spela en roll i mansplaining-fenomenet.

Jag tror att de flesta av oss (män såväl som kvinnor) i våra inre fortfarande bär med oss den upproriska tonåringen som vill göra saker på sitt eget sätt. Detta hjälper oss att leva, växa, lära och utvecklas.

Att få oönskade ”goda” råd är därför inte något vi vanligtvis uppskattar, såvida vi inte är i en situation då vi verkligen fastnat i ett problem. En normal reaktion på det oönskade rådet kan då istället vara att göra det rakt motsatta, trots att vi innerst inne inser att det är en barnslig reaktion.

I våra sätt att handskas med råd (att ge eller att ta emot) behöver vi därför vara känsligare och nu ska jag därför ge mitt eget (kanske oönskade) råd i frågan.

När vi ser utrymme för förbättringar i hur en annan person hanterar något, bör vi undvika att oombedda ge råd. I stället kan vi möjligen erbjuda råd. Genom att helt enkelt säga “Jag ser att du håller på med något spännande. Om du vill bolla idéer med mig så är jag här” och därefter vara tyst. Detta ger den andra personen ett alternativ och öppnar dörren för en dialog på den andres villkor.

Presenterat på detta sätt skulle de flesta personer utnyttja möjligheten att diskutera om problemet verkligen är utmanande. Om situationen däremot är under kontroll blir inte någons känslor lidande.

När du får ett oombett råd från någon annan, kan du istället för att ta åt dig och känna dig nedtryckt ta till en ”Zen-strategi” och helt enkelt och ärligt säga ”Tack så mycket för ditt råd. Jag värdesätter det och jag kommer att noggrant överväga vad du sagt”. Detta kommer sannolikt att avsluta konversationen och du förblir fri och obunden att hantera situationen helt efter eget huvud vare sig du väljer att följa rådet eller inte.

Den andra personen känner sig också respekterad och tappar i slutändan inte ansiktet om du väljer att ignorera vad som sagts. Om du istället skulle börja argumentera eller betacka dig för andras råd, så kan ni båda lätt hamna i motsatta defensiva positioner med risk för ett onödigt gräl.

I det verkliga livet är allt detta lättare sagt än gjort, och gång efter gång befinner vi oss i situationer där tungan är snabbare än tanken. Men att vara medveten om vad som händer är ett viktigt steg mot att förbättra samspelet med sin omgivning.

Till slut, och med risk att (igen) vara ute på tunn is, så kan jag inte motstå frestelsen att dela den väldigt talande videon It’s not about the nail”.

united-kingdom-flag-1- This blog post in English

Live and let live – or the noble art of giving and receiving advice

Unsolicited advice

It seems that one of the more fashionable “new words”, at least in the Swedish debate, is mansplaining. Believed to be originating in 2008, Wikipedia defines it as “to explain something to someone, characteristically by a man to woman, in a manner regarded as condescending or patronizing“.

While mainly being used in a feminist context describing a male master suppression technique, I believe the phenomenon, although most often in a less suppressive format, is more universal and not gender-specific.

As part of the human creative drive, we (men and women alike) look at situations with the view of improvement. Without this drive, we would probably still be hunting zebras and gathering roots at the savannah.

The social beings we are, we also want to communicate our views to those around us. When we see someone doing something in a way we feel is either wrong, or at least not the most effective, we therefore tend to tell the other person, sometimes ignoring the fact that he or she may be more skilled and experienced than we are, and that there are many roads leading to the same destination.

Advising is necessary when parenting our children. While the small child, may (at least sometimes) accept the advice, the issue becomes different as the child grows up to a rebellious teenager. Finding your own ways, and making your own mistakes is a necessary part of growing up, and the wise parent picks the fights and try instead to provide a safe space for their youngsters’ explorations.

The urge to walk one’s own paths throughout life is especially strong among the highly creative individuals, but we all carry it within us. Most of us want to do things our own ways, and only recieve others’ advice when we ourselves seek it. I think this goes equally for both men and women. However, I do believe there is (and please excuse me for generalising) one important gender difference in how we handle advice.

A man often works self-reliently in silence until he gets stuck. And when he eventually tells others about the problem, he does it with the, sometimes unspoken, wish to get the other person’s views on how to find a solution.

When on the other hand a women tells about a problem, she may want advice, but if not specifically asking for it, she may equally well just want someone to listen and to acknowledge her feelings. This gives self-assurance, and afterwards she would go back to the problem and solve it by herself.

If the other person (in this case often a man) instead of listening, interprets the situation as a cry for help and starts giving advice, he may find himself in a situation of being accused of “not listening” and “always wanting to fix things“. In the end both persons may get their feelings hurt, and this gender difference could possibly also play some part in the mansplaining phenomenon.

Common to most men and women, I believe, is the inner rebellious teenager wanting to do things our own way. This is a way of life-long growing, learning and developing.

Receiving unsolicited advice, is therefore not something we usually appreciate, unless we really are in a situation when we are stuck, and a normal reaction would instead be to do the opposite even though we realise that this is a bit childish.

In our handling of advice (giving or receiving) we thus need to be more sensitive, and I will now give my (unsolicited) advice on the matter.

When seeing room for improvements in the way another person is dealing with something, we should avoid giving advice, instead we should be offering  advice. By simply saying “I’ see that you have a challenging task. I’m here for you if you want to discuss what you are doing” and then being silent, you will give the other person an option and open up for a dialogue at his or her conditions.

Presented this way, most persons would seize the opportunity to discuss if the issue really is problematic. If on the other hand the situation is under control, no feelings are being hurt.

When receiving unsolicited advice from another person, instead of feeling hurt, a “Zen approach” could be to simply and honestly say “Thank you very much for your advice. I value it and I will consider what you are saying”. That will likely end the conversation, and you would remain free to handle the situation the way you choose, either follow the advice or not.

The other person would also feel respected, and would in the end not lose face if you choose to ignore what was said. If instead you would start arguing, both of you may find yourselves in opposing, defensive positions with a risk of an unpleasant and unnecessary argument.

In real life, all this is easier said than done, and time after time we find ourselves in a situation where the tongue is faster than the thought. But being aware of what is happening is an important step towards improving the interaction.

In the end, and knowing that I (again) may be out on thin ice, I can’t resist sharing the illustrative video It’s not about the nail”.

svensk_flagga Detta blogginlägg på svenska