Loneliness and the three steps to maturity

interdependence

In my previous blog post, I wrote about the importance of solitude for creativity. The voluntary solitude is important for inner reflection, self-exploration and creativity, but is inherently different from the involuntary loneliness.

Loneliness is linked to a number of negative health effects. It raises the levels of stress hormones, such as cortisol, and triggers inflammation in the body, and is thus causing a number of diseases such as type 2 diabetes, cardiovascular disease, dementia, not to mention the risk for psychosocial effects such as unhappiness, depression and even suicide.

The problems with involuntary loneliness are so serious that the UK Prime Minister, Theresa May, has recently appointed a special minister for loneliness. This very worthy initiative made me reflect on the three steps to maturity.

Step 1. Dependence (you). When we are born, we are totally dependent on our parents and other adults to cater for all our physical and emotional needs. This period of dependency is significantly longer than for any other animal species, mainly due to the slow maturation of our bodies and brains.

The interactions between the child and the care-takers is absolutely crucial for a healthy development and the possibility of the child to later reach the full potential as an intelligent, caring and mature adult.

Step 2. Independence (I). In the teens starts the, sometimes painful, process towards independence. The child needs to find his/her own paths, testing acquired skills, and learning from mistakes. During this period, the understanding parents should slowly let go, while still try to create a safe environment for their teens.

In our Western society, independence has been seen as the societal and desirable norm. It has been linked to individual freedom, the right to always choose your own paths, and endless possibilities for self-fulfilment. This is of course largely good, and we should cherish these possibilities that are not-self-evident in all parts of the world – but it is not the ultimate goal of life.

The backside of this coin is also the risk of loneliness, if for some reasons you would fall outside the social networks that glue society together (and here I don’t refer to the Internet). This is especially a risk for our elders, but also for many young people that have not yet found their place in life.

Step 3. Interdependence (we). This brings me to the third step of maturity, interdependence, where we are acting together in a social context, where everyone can contribute with something and everyone can learn and grow from others. Together we could make miracles.

But the interdependence, needs to be combined with independence. It should be the free choice of mature human beings that participate, knowing that helping and supporting others, is not only the right thing to do, but is also important for your own self-realisation, personal growth and happiness.

… and it will prevent loneliness.

svensk_flagga   Detta blogginlägg på svenska

Ofrivillig ensamhet och de tre stegen till personlig mognad

interdependence

I mitt tidigare blogginlägg skrev jag om vikten av ensamhet för det kreativa skapandet. Den självsökta ensamheten är viktig för inre reflektion, självutforskning och kreativitet, men skiljer sig starkt från den ofrivilliga ensamheten.

Ofrivillig ensamhet är kopplat till ett antal negativa hälsoeffekter. Det ökar nivåerna av stresshormoner, såsom kortisol samt inflammation i kroppen och är därför orsak till ett antal sjukdomar som typ 2-diabetes, hjärt-kärlsjukdom, demens, för att inte tala om risken för psykosociala effekter som olycka, depression och till och med självmord.

Problemet med ofrivillig ensamhet är så allvarlig att Theresa May i Storbritannien nyligen har utsett en särskild minister för ensamhet. Detta mycket goda initiativ fick mig att reflektera över de tre stegen till personlig mognad.

Steg 1. Beroende (du). När vi föds är vi helt beroende av våra föräldrar och andra vuxna för att tillgodose alla våra fysiska och emotionella behov. Denna beroendetid är betydligt längre än hos andra djurarter, främst på grund av långsam mognad av våra kroppar och hjärnor.

Samspelet mellan barnet och vårdtagarna är absolut nödvändigt för en hälsosam utveckling och möjligheterna för barnet att senare nå sin fulla potential som en intelligent, omtänksam och mogen vuxen.

Steg 2. Oberoende (jag). I tonåren börjar den ibland smärtsamma processen mot självständighet och oberoende. Barnet behöver hitta sina egna vägar, testa förvärvade färdigheter och lära sig av sina misstag. Under den här perioden bör förstående föräldrar sakta släppa taget men samtidigt försöka skapa en säker miljö för sina tonåringar.

I vårt västerländska samhälle ses självständighet och oberoende som den samhälleliga och önskvärda normen. Det har varit kopplat till individuell frihet, rätten att alltid välja sina egna vägar och oändliga möjligheter till självuppfyllelse. Det här är givetvis väldigt bra, och vi bör aktivt vårda och försvara dessa möjligheter som inte är självklara i alla delar av världen – men det är inte det ultimata målet för livet.

Baksidan av detta mynt är också risken för ensamhet, om man av någon anledning skulle falla utanför de sociala nätverk som håller samhället tillsammans (och här tänker jag inte på sociala media på Internet). Det här är särskilt en risk för våra gamla, men också för många unga som ännu inte har hittat sin plats i livet.

Steg 3. Ömsesidigt beroende (vi). Detta leder mig till det tredje steget av mognad, ömsesidigt beroende, där vi agerar tillsammans i ett socialt sammanhang där alla kan bidra med någonting och alla kan lära sig och växa från andra. Tillsammans kan vi göra mirakel!

Men det ömsesidiga beroendet måste kombineras med oberoende. Det ska vara baserat på fria val av mogna människor som deltar frivilligt och som vet att hjälpa och stödja andra är inte bara det rätta att göra, utan också viktigt för eget självförverkligande, personlig utveckling och lycka.

… och det kommer att motverka ensamhet.

united-kingdom-flag-1-  This blog post in English

The importance of solitude

solitude

The creative process often takes place in solitude, and not least for artistic creation, an undisturbed space is needed to come in contact with your inner creative essence. Many highly creative people have therefore, in their moments of creating, escaped from the constant noise and distractions of other people. Ingmar Bergman sought inspiration at the island of Fårö, Marcel Proust locked himself in his studio where he was sleeping at day and at night worked with his monumental novel Remembrance of things past, and Charles Dickens walked alone in London at night, to name a few.

Solitude is needed to work out projects and ideas within yourself. Incubation also requires being alone, and the Eureka moment where the idea suddenly appears in your head usually occurs in solitude without distractions. It is therefore important that there are places and opportunities to withdraw at workplaces, in schools and in private life.

The importance of being able to retreat to access your creativity is now also experimentally proven. Neuroradiological research has shown that when we focus on the outer world, our executive systems and “me centre” interfere with each other, but when we instead focus solely inwardly, these systems interact and reinforce each other. In this state we can consolidate our memories, get new connections in the brain, strengthen our identity, and interpret meaning from our experiences.

As humans, we also have different needs for solitude. While the extrovert person finds his strength in interacting with others, the introvert person needs moments of silence and seclusion to charge his batteries. Our society has long favoured the extrovert, while introverts have been regarded as odd and asocial. In recent years, however, there has been a reassessment, where more and more people have seen the introverted as more emotionally mature.

svensk_flagga   Detta blogginlägg på svenska

Vikten av ensamhet

solitude

Den kreativa processen sker ofta i ensamhet och inte minst inom konstnärligt kreativt skapande behövs det egna oinkräktade utrymmet för att komma i kontakt med sitt inre kreativa väsen. Många högt kreativa personer har därför i sina stunder av skapande sökt sig bort från det ständiga bruset av distraktioner och andra människor. Ingmar Bergman sökte sin inspiration på Fårö, Marcel Proust stängde in sig i sin parislägenhet där han sov på dagarna och på nätterna jobbade med sin romansvit På jakt efter den tid som flytt och Charles Dickens promenerade ensam i London på nätterna, för att nämna några.

Ensamheten behövs för att inom sig arbeta fram projekt och idéer. Inkubationen kräver också ensamhet och Eureka-ögonblicket där idén plötsligt dyker upp i huvudet sker oftast i ensamhet utan distraktion. Det är därför viktigt att det på arbetsplatser, i skolor och privatlivet både finns utrymmen och möjligheter att dra sig tillbaka.

Vikten av att kunna dra sig tillbaka för att komma åt sin kreativitet är numera också experimentellt belagt. Neuroradiologisk forskning har visat att när vi fokuserar på den yttre världen så motarbetar vårt exekutiva system och jag-centrum varandra men när vi i stället i ensamhet fokuserar inåt så samverkar och förstärker dessa system varandra. I detta tillstånd kan vi befästa våra minnen, få till stånd nya kopplingar i hjärnan, stärka vår identitet, och tolka in mening i våra erfarenheter.

Som människor har vi också olika behov av ensamhet. Medan den extroverta personen hittar sin kraft i umgänget med andra, så behöver den introverta personen stunder av stillhet och avskildhet för att ladda sina batterier. Vårt samhälle har länge favoriserat de extroverta, medan introverta setts som udda och asociala. På senare år har det dock skett en omvärdering, där man allt mer kommit att se de introverta som mer känslomässigt mogna.

united-kingdom-flag-1-   This blog post in English